”I lynchmobbens samhälle ska vissa aldrig kunna sona sitt brott – till exempel Hagamannen”
DEBATT – av advokater och biträdande jurister vid Defens advokatbyrå
I helgen misshandlades Niklas Lindgren – i folkmun känd som Hagamannen. Det är föga förvånande om gärningsmännen som stegade mot Lindgrens elevhem i lördags sällat sig till den lynchmobb som vuxit fram. I detta har medierna, lynchmobben och de som inte tar avstånd ett ansvar.
År 2006 dömdes Niklas Lindgren till 14 års fängelse för bland annat flera fall av överfallsvåldtäkter. Efter att ha avtjänat två tredjedelar (ca 9,5 år) på anstalt, utan allvarliga anmärkningar, blev Lindgren i juli 2015 villkorligt frigiven.
Detta innebär inte att Lindgren kan begå nya brott utan rättsamhällets kraftfulla reaktion. Skulle Lindgren återfalla i brott förverkas sannolikt den villkorliga frigivningen. Det vill säga att den återstående tiden om ca 4,5 år omvandlas till ett fängelsestraff utöver straffvärdet för den nya brottsligheten.
Sådana är spelreglerna i juridikens värld. Detta är vad år av politiska beslut, fattade i demokratisk anda, tillsammans med juridisk praxis har lett fram till.
Den villkorliga frigivningen av Lindgren föregicks av att flera rikstäckande medier detaljrapporterat om hans frisläppande. Hans liv efter tiden i fängelse kartlades – det har bland annat skrivits om hans körkortsplaner och utbildningsplaner – och den tendensiösa rapporteringen förklarade för läsarna att Hagamannen nu var tillbaka i Umeå, brottsplatsen, att han inte var intresserad av rehabilitering och att offren därför skulle bli än mer lidande.
På sociala medier och i andra forum har folkmassorna hetsats till att diskutera hur mottagandet av Lindgren borde gå till. Mediala vittnesuppgifter talar om fordon som står på nätterna med strålkastarna in mot fasaden till den fastighet där han bor. En lynchmobb i ordets rätta bemärkelse synes ha växt fram.
Därför är det också föga förvånande om gärningsmännen som stegade mot Lindgrens elevhem i lördags sällat sig till lynchmobben. I detta har medierna, lynchmobben och de som inte tar avstånd ett ansvar.
Motivet till den utförda misshandeln av Lindgren är ännu oklart. Men en inte alltför vild gissning är att det är fråga om våldsbejakande unga manspersoner som anser sig ha rätten att med ”folkets stöd” egenmäktigt ”skipa rättvisa”. Detta till hyllningar i form av smilegubbar på sociala medier och ryggdunkande i fikarum runtom i landet. I lynchmobbens samhälle ska vissa aldrig kunna sona sitt brott och där gäller evig stigmatisering för utvalda.
Fenomenet har alltid funnits, men hör inte till ett rättssamhälle. Ingen har rätt att med utgångspunkt för det man uppfattar som ”folkets vilja” ta lagen i egna händer, även om offret är den så kallade Hagamannen. Vi får inte glömma att det är med exakt samma upplevda mandat som flyktingförläggningar och tältläger runtom i landet sätts i brand.
Den tyske pastorn Niemöller skrev om andra världskriget: ”Först kom de efter kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist. Sedan hämtade de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten. Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude. Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade”.
Det ankommer på oss att ta avstånd från lynchmobben. Det är lätt att hata Hagamannen. Det är till och med okej att hata Hagamannen. Men det är inte okej att medverka i lynchmobben som förespråkar att han ska misshandlas efter att han avtjänat sitt fängelsestraff.
Medarbetare på Defens advokatbyrå
Advokater: Sargon De Basso, Sara Fahmy, Rolf Klintfors, Peter Lindqvist, Gustaf Ljungström, Anton Strand, Frida Wallin och Camilla Zayer
Biträdande jurister: Henrik Mansfeldt, Karl Emil Ekdahl, Eugen Alm och Kamo Moghadas
