I Sverige följs effekterna av ny lagstiftning sällan upp på ett systematiskt sätt. Frågorna om hur lagarna fungerar avhandlas mest i media och detta påverkar naturligtvis hur rättsväsendet uppfattas. Media är relativt ensidigt inriktad på enskilda händelser där lagarna fungerar dåligt. Motsatsen, rapporter om att lagarna fungerar väl är mer sällsynta. Än mindre förekommer långsiktigt uppföljande studier. Mediala skildringar är med andra ord inte speciellt objektiva – nyhetsvärdet är viktigt för hur materialet väljs ut och presenteras.
Varför rättsväsendet ägnar lagarnas rationalitet så lite intresse är oklart. Tydligt är dock att uppgiften är komplicerad. Lagarnas effekter är svåra att renodla och mäta. Av detta följer att resultaten ofta ifrågasätts. De få uppföljningar som faktiskt görs, framför allt BRÅs studier illustrerar detta.
Den konspiratoriskt lagde kan naturligtvis misstänka att uppföljningar i vissa läger inte är speciellt angelägna. Ur politikerns perspektiv är kanske tillsättandet av utredningar och lanserandet av nya lagar främst ett sätt att visa handlingskraft? Effekterna kan vara mindre intressanta. Alltför omfattande kunskap om resultaten kan tvärtom vara kontraproduktiv. Om det visar sig att lagen inte fungerar som tänkt är detta ett tecken på att insatsen var misslyckad, vilket i sin tur kan öppna för kritik. Utredningar och nya lagar är överlevnadsredskap och skådebröd – klander bör undvikas.
Vän av ordning kan här invända att myndigheternas tillsyn och egenrapportering i praktiken innebär en gedigen uppföljning. Tvivlaren kan emellertid hävda att även myndigheternas rapportering sannolikt är osäker. Myndigheten kan i olika situationer finna skäl, såväl till att inte alltför kraftigt understryka att problemen har minskat (för att detta skulle kunna medföra minskade anslag och resursinskränkningar) som att inte framhålla att problemen förvärras (för att detta skulle kunna medföra kritik beträffande organisationens effektivitet).
Misstankarna om att lagarna är ineffektiva kan å andra sidan vara helt ogrundade. Att visa detta är dock svårt. Den som vill bemöta argument om brister eller oönskade konsekvenser kan sällan hänvisa till säker kunskap om vad som är reella effekter. Den som vill försvara lagstiftningen måste ytterst välja mellan argument och motargument som vilar på osäker kunskap.
Tillståndet är anmärkningsvärt. Om man jämför lagstiftning med annan operativ verksamhet är det uppenbart att ett lika förstrött intresse för slutresultatet i de flesta andra sammanhang skulle vara otänkbart, t.ex. i samband med nyinvesteringar, införande av ny konstruktionsteknik eller utprovning av nya behandlingsmetoder. Situationen är i själva verket oftast den omvända – resultatet av de åtgärder som vidtas är det som överskuggar allt annat.
Till detta kommer att avsaknaden av systematisk kunskapsuppbyggnad är hämmande för lagstiftningstekniken som sådan. Så länge utfallen är otydliga finns risk att lagarnas utformning blir slentrianmässig eftersom incitament till att utveckla respektive utrangera mer eller mindre rationella lösningar saknas. Detta är en för rättsväsendet generande omständighet. Noteras bör naturligtvis också att denna (skenbart rationella?) verksamhet bedrivs med skattemedel.
I flera länder är sedan en tid inslag under rubriken Regulatory Impact Assessment obligatoriska. Detta innebär att mekanismer för utvärdering och uppföljning skall specificeras och schemaläggas redan då ny lagstiftning presenteras. Ett rimligt krav är att så bör ske även här. Frågan är om svenska lagberedare och departementsjurister är uppdaterade och utbildade för detta?
