Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Hur trovärdiga är kvinnor med mentala funktionshinder vid sexbrott – det behövs en analys”

Debatt
Publicerad: 2014-12-02 09:58

DEBATT – av Michael Westergren, fil. mag i rättssociologi

 

Forskning visar att kvinnor med funktionshinder löper större risk att utsättas för sexuellt utnyttjande och ofredande i jämförelse med kvinnor utan funktionshinder. Som en förklaring till detta har kontextuella faktorer relaterat till deras livssituation framhållits vilket resulterar till en tendens till utsatthet – till exempel beroendeförhållande till andra personer i deras närhet vilket bygger på förtroende och tillit.

Intressant i sammanhanget är hur misstänkta fall av sexuellt utnyttjande och ofredande av personer med funktionshinder och i beroendeställning hanteras i den praktiska tillämpningen av regelverk hos myndigheter och rättsliga instanser samt hur deras trovärdighet värderas i gränsdragningsfall gällande samtycke och uppsåt.

Ett aktuellt fall som kan appliceras till denna kontext är ”Denise” som presenterades i Sveriges Radio P1 dokumentär, ”Denises kamp” (2014-10-19), som ingick i en tredelad följetong, ”Patienten och tystnaden”.

I tre år har ”Denise” försökt få upprättelse mot en mentalskötare, ”Patrik”, som inledde det som han beskrivit som en sexuell relation med henne samtidigt som hon var psykiskt sjuk och inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning i Upplands Väsby. Själv tycker hon att det var ett övergrepp.

Under sin vistelse fick hon medicinering för depression och ECT-behandling (Elchocker) där ”Patrik” var närvarande och transporterade henne sängliggande mellan de olika avdelningarna. ”Denises” tillstånd efter behandlingen beskrivs i hennes journal att hon har ”minnesluckor” och hon själv känner sig frånvarande.

Det var i samband med ECT-behandlingen som de sexuella handlingarna inträffade och under förhållanden då ”Denise” befann sig i beroendeställning till ”Patrik” i egenskap som mentalskötare och kontaktperson. Detta hade byggts upp med inledande förtroendesamtal där han ställde upp riktlinjer för själva ”relationen”. Han förklarade att han ville stödja och finnas till för henne eftersom han enligt honom var den ende som kunde hjälpa henne.

Efter  händelserna förändras ”Denises” tillstånd successivt till det sämre – bland annat med flera utbrott, självskade- och självdestruktivt beteende. Det indikerar att något var fel och att något hade utlöst hennes reaktioner som sedermera utvecklades till ett tillstånd vilket diagnostiserades såsom posttraumatiskt stressyndrom.

”Denise” anmäler ”Patrik” till polis och Socialstyrelsen där han misstänks för sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande av person i beroendeställning. Två förundersökningar görs men båda läggs ner. Åklagarens uppfattning är att utredningen inte kan leda till ett åtal och har ”ingen framtid” trots att det fanns ”en viss beroendeställning” men att det inte var ”tillräckligt”, på grund av att det inte var ett förhållande mellan läkare och patient. Enligt ”Denise” ansåg även åklagaren att ”ord stod mot ord” när det gällde hennes ”frivillighet”.

Dessutom konstateras det faktum, och anknytning till frågan om beroendeställning, att Socialstyrelsen inte kan rikta kritik mot mentalskötare eftersom de inte har några legitimationer till skillnad från läkare. Däremot anser chefsöverläkaren för avdelningen där ”Denise” vårdades att hon var i en tydlig beroendeställning.

Även ”Denises” psykiatriker, håller med och skriver ett intyg efter senaste nedläggningsbeslutet om att ”Denise” var i beroendeställning och inte kapabel att värja sig mot skötaren: ”Det måste vara vårdgivarens ansvar att se till att ingen destruktiv sexualitet uppstår i en vårdsituation där patienterna är helt utlämnade”.

”Denises” fall kan appliceras till den återkommande realiteten, nämligen svårigheten för kvinnor som utsatts för sexuell handling utan sitt medgivande, att bevisa det då ”ord står mot ord”. Tydligen är det ännu svårare då kvinnan har ett mentalt och kognitivt funktionshinder.

Även om dessa kvinnor möter samma problem som andra kvinnor utan funktionhinder möter i kontexten av sexuellt övergrepp kan funktionshindret göra utredningen och beslutsfattandet mer komplext speciellt i frågan om samtycke och bedömningen av trovärdighet samt tillförlitlighet.

På grund av de höga beviskraven som utvecklats utifrån rättspraxis från Högsta domstolen riskeras vittnesmål av personer med mentalt och kognitivt funktionshinder nedvärderas rörande dess trovärdighet och tillförlitlighet vilket kan resultera i att anmälningar nekas rättslig prövning samt att åtal läggs ner. Deras vittnesmål kan underkännas bland annat med hänsyn till att de inte uppfyller kraven gällande kriterierna för berättelsens utformning och innehåll såsom klar och detaljerad, sammanhängande och självuppfylld samt inte mot-sägelsefull.

Oftast har det även utvecklats, utifrån rättspraxis, någon form av informell normativt antagande om hur ett autonomt rättssubjekt antas agera som blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp, vilket riskerar vara till nackdel för den som avviker från den normativa föreställningen om autonoma (och funktionsfullkomliga) rättssubjekt – till exempel personer med mentalt och kognitivt funktionshinder.

I slutändan kan det leda till en tolkningsfråga för rättstillämparna där mentala funktionshindret i sig självt försvagar personens trovärdighet och där hon betraktas agerat antingen som ett ”passivt offer” eller utövat endast sin – om än självdestruktiva självbestämmanderätt över sin kropp – och därmed marginalisera perspektiv gällande speciella förutsättningar för självupplevelse. Det vittnar också om spänningsförhållandet mellan rättsliga grundkonstruktioner i form av legitimitet och objektivitet med behov av att erkänna sociala maktstrukturer och individuella förutsättningar vilket i slutändan ifrågasätter idealalet om ”allas lika värde och fria vilja”. 

”Denises” och liknande fall visar en tendens till marginalisering av strukturella, indetitets- och situationsbaserade aspekter i den praktiska rättstillämpningen. Det öppnar upp för behovet av kontextualiserade gärningsanalyser och rättssubjekt. Ett intersektionellt angreppssätt och subjektskapande genom hänsynstagande till flera omständigheter och identitetskategorier kan vara en rätt väg att gå och ett verktyg för att utmana den moderna rätten och dess normativa handlings- och tolkningsramar rörande kriterierna för samtycke till sexuell handling och berättelserna som har betydelse för dess trovärdighet samt tillförlitlighet.

Det är något som  skulle medföra möjlighet för rättsliga analyser och prövning av misstänkta fall av sexuella övergrepp med en bredare kontext där subjektens specifika positionering och situation i sammanhanget samt deras beteende och reaktioner beaktas och analyseras. Detta skulle inkludera bland annat personer som avviker från antagandet om en förutbestämd normativ föreställning om autonoma och funktionsfullkomliga rättssubjekt med sexuell självbestämmanderätt – till exempel personer med mentalt och kognitivt funktionshinder. 

Frågan är vilken verkan sexualbrottslagstiftningens reviderade text giltig från och med juli 2013 rörande lydelsen om personer som befinner sig i ”särskilt utsatt situation”, vilket inkluderar beaktandet av samtliga omständigheter, har för funktionshindrade i den praktiska rättsliga tillämpningen? Är det ett steg i rätt riktning mot ett kontextualiserat rättssubjekt och vad innebär det för personer i beroendeställning inom psykiatrisk sluten vård såsom ”Denise”?

Värderas hennes speciella utsatta situation högre i den praktiska rättsliga tillämpningen?

Med andra ord behövs fortlöpande analys av den rättsliga hanteringen hos myndigheter och rättssystemet av sexuella övergrepp mot personer med funktionshinder och personer i beroendeställning. Dels för att säkerställa rättssäkerheten för dessa personer och dels för att finna alternativa lösningar som möjliggör ett öppet förhållandesätt till individuella förutsättningar och situationsbaserade rättsanalyser.

Ett intersektionellt perspektiv är en viktig utgångspunkt i detta arbete vilket inkluderar, i detta sammanhang, synliggörandet av maktrelationer och kontextuella faktorer och dess betydelse för rättssubjektens inbördes relation och positionering samt synliggörandet av underliggande föreställningar, åsikter och värderingar kring genus, funktionshinder och sexualitet samt dess interagerande samverkan. 

 

 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: