Domstolarnas huvuduppgift sägs vara att medverka till att värderingarna bakom den materiella rätten får genomslag men domstolarna ägnar sig även åt andra former av tvistlösning än traditionellt dömande. I Sverige har vi en lång tradition av att parter kommer överens i tvistemål i domstol. En siffra som brukar nämnas är att ungefär 60 procent av tvistemålen i domstol avslutas genom en förlikning.
Domstolarna bör på sikt även kunna tillhandahålla olika former av förenklade förfaranden för att ytterligare effektivisera och modernisera tvistemålsprocessen i allmän domstol. Frågan är hur många olika hattar domstolarna klarar att bära och hur de olika rollerna går att förena med domstolarnas grundläggande funktion rättskipning.
Enskildas rätt att få tillgång till domstolsprövning är grundläggande. Även om parterna i tvistemål disponerar över sin tvist får ett frivilligt alternativt förfarande inte komma i konflikt med Europakonventionens eller regeringsformens krav på tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier.
I vilken utsträckning en part kan avstå från sina rättigheter till domstolsprövning är inte klarlagt genom Europadomstolens praxis. Klart är dock att ju starkare anknytning till den statliga rättskipningen ett förfarande har desto större tyngd får dessa rätts- och förfarandegarantier.
Långa handläggningstider innebär stora olägenheter för parter. Enligt the Rule of Law Index från the World Justice Project rankas svenska domstolar bland de mest effektiva och transparenta i världen och Sverige rankas som trea i världen när det gäller att leva upp till rättsstatens principer. Som ett av få problemområden pekas handläggningstiderna i tvistemål ut.
Det är viktigt att kontinuerligt se över det processrättsliga regelverket för att säkerställa att domstolarna har tillgång till en modern och ändamålsenlig verktygslåda. På så sätt kan varje tvist hanteras på det sätt som just den tvisten kräver.
Under senare år har olika reformer genomförts för att förenkla och förbättra det processuella regelverket för tvistemål. Den största reformen – En modernare rättegång (prop. 2004/05:131) – innehöll en rad förbättringar för tvistemålsprocessen med bland annat krav på sammanställningar och tidsplaner. Utvärderingen av reformen har visat att den har varit positiv för såväl enskilda som andra aktörer inom rättsväsendet (SOU 2012:93).
Domstolarnas samhällsfunktion utvecklas över tid och det är numera den gängse uppfattningen att det gagnar både samhället och dess medborgare om parter i en tvist kan komma överens. I förhållande till en domstolsprocess eller ett skiljeförfarande kan det spara både tid och pengar. Parterna kan också känna sig tillfreds med att de själva har haft inflytande över lösningen av tvisten och lösningen kan vara lättare för dem att acceptera än en dom.
En överenskommelse ökar också förutsättningarna för parterna att fortsätta ett eventuellt samarbete eller en affärsrelation sedan tvisten avslutats. Även samhället har mycket att vinna på att uppmuntra parter att söka en frivillig överenskommelse när en tvist uppkommit.
Domare har olika fallenhet för och interesse av att underlätta parternas förlikningsdiskussioner. En form av domstolsmedling av särskilt utsedda domare föreslogs i betänkandet Alternativ tvistlösning (SOU 2007:26) som skulle gå före både rättens förlikningsverksamhet och extern särskild medling. Några remissinstanser invände att en sådan domarroll skulle vara oförenlig med domstolarnas roll som rättskipningsorgan. Regeringen såg också i den efterföljande propositionen (2010/11:128) betydande problem med den föreslagna ordningen bland annat eftersom den framstod som otydlig i förhållande till domstolarnas ordinarie verksamhet.
Ett särskilt bekymmer var enligt regeringen åsidosättandet av förhandlingsoffentligheten vid medling. Regeringen underströk dock vikten av att domstolen försöker få till stånd samförståndslösningar och domstolens skyldighet härvidlag skärptes. En annan nyhet var att möjligheten att skicka iväg mål för särskild medling lyftes fram i förhållande till förlikningsverksamheten.
Genom de nya reglerna som trädde i kraft den 1 augusti 2011 stärktes också den utomrättsliga så kallade privata medlingen. Numera kan parterna i en medlingsöverenskommelse vända sig till tingsrätt och få sin överenskommelse förklarad verkställbar.
Övriga delar av betänkandet Alternativ tvistlösning – förslagen om snabbrättegång och förhandsbesked – gick regeringen inte vidare med.
Utredningens förslag om snabbrättegång handlade om ett tingsrättsförfarande som skulle handläggas av en domare och mynna ut i ett verkställbart icke överklagbart avgörande som hade rättskraft. Parterna skull kunna avtala om denna processform. Det ställdes också upp tidsfrister och parterna gavs ett utökat ansvar för bevisning.
Förslaget om förhandsbesked handlade om ett förfarande som inspirerats av det holländska ”kort geding” där parterna inom några veckor skulle få ett avgörande som grundas på en erfaren domares förhandsbedömning av hur utgången kan förväntas bli om målet prövas i vanligt ordning. Remissutfallet i dessa bägge delar var blandat. En synpunkt som återkom var just att domstolarnas huvuduppgift är rättskipning snarare än dessa andra alternativa förfaranden.
Som synes är det ingen lätt balansakt att hitta den rätta vägen mellan dessa olika intressen. Vilken väg bör utveckling ta? Det finns utrymme för att överväga ytterligare alternativa förfarande inom ramen för domstolens prövning. Ett sådant förfarande får inte motiveras av statsfinansiella skäl utan snarare av omsorg om parterna och deras grundläggande rättigheter. Parterna disponerar själva sin tvist men det finns samtidigt starka rättssäkerhetsgarantier att upprätthålla.
Om ett system med domstolsmedlare, som sätter på sig en medlingshatt och helt kliver ur sin domarroll, skulle införas finns en risk att domarrollen blir alltför otydlig. I allmänhetens ögon kan det framstå som om domstolarna inte ägnar sig åt det som parterna önskar eller förväntar sig. Det faktum att en domstol till exempel ska kunna ta hänsyn till sidoliggande intressen vid en medlingsförhandling kan verka normupplösande eftersom det blir otydligt för parterna vad processen och den materiella rätten egentligen handlar om, kanske särskilt om medlingsförhandlingen sker bakom stängda dörrar.
En annan farhåga kring alternativa förenklade förfaranden, som parterna skulle kunna samtycka till, är att den materiella rätten riskerar att hamna i skymundan. Så skulle kunna bli fallet till exempel om muntlig bevisning inte togs upp i samma utsträckning. På sikt skulle också avsaknaden av prejudikat kunna utvecklas till ett problem för den materiella rätten. Ytterligare en aspekt är att det kan vara bekymmersamt om domstolarnas kontrollfunktion gentemot den lagstiftande och verkställande makten försvagas eftersom den materiella rätten inte tillämpas och på så sätt provtrycks om målen görs upp eller handläggs i förenklad form.
Det låter sig inte göras att fullständigt och rättvisande redovisa de alternativ till den ordinarie tvistemålsprocessen som skulle kunna övervägas. Inspiration finns att hämta i en rad andra länder. Det som, för parterna, talar för alternativa förfaranden är de låga kostnaderna, snabbheten och de fortsatt goda relationerna parterna emellan. Genom att skapa ett attraktivt alternativ till skiljeförfarandet skulle troligen fler företag vända sig till domstol. För domstolarnas del innebär det kortare handläggningstider liksom att tid frigörs till de mål som kräver det.
Det är en utmaning att skapa nya och moderna tvistlösningsmetoder som bibehåller domstolarnas kärnuppgifter och samtidigt lever upp till de krav som uppställs i Europakonventionen och regeringsformen. De steg som hittills tagits är alla i rätt riktning.
Frågan är om inte ett tänkt nästa steg måste inlemmas i den ordinarie processen och vara något som övervägs i varje mål. På så sätt tvingas inte domaren att bära alltför många hattar. Det handlar sannolikt främst om att åstadkomma en ökad flexibilitet i nuvarande ordning och att se till att varje mål hanteras på det sätt som just det målet kräver.
Vinsterna med en fortsatt utveckling av moderna och flexibla tvistlösningsmetoder är så betydande att utmaningen att utveckla sådana bör antas.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
