”Hur kan juristutbildningarna möta kraven i ett alltmer förrättsligat samhälle?”

DEBATT/ANALYS – av Jonas Ebbesson, dekan, Juridiska fakulteten, Stockholms universitet

Vi saknar en bred diskussion om juristutbildningarna; en diskussion som engagerar universitetslärare och forskare, men också studenter på juristprogrammen, yrkesverksamma jurister och andra med intresse för samhällsfrågor.

Få yrkeskårer är så nära kopplade till offentlig makt som jurister och jurister är också påtagligt inflytelserika i närings-, arbets- och föreningslivet. Även om juridikens betydelse i samhället inte är lika stor i Sverige och övriga Europa som i USA, har samhället under de senaste 20-30 åren förrättsligats på flera plan. 

Domstolar har fått större inflytande över frågor som tidigare uppfattades som politiska eller i varje fall som icke-juridiska. Flera faktorer – bland annat EU-medlemskapet, europeiska människorättsdomstolen och den ökade mängden transnationella kommersiella transaktioner – har bidragit till denna utveckling.

Juridiken har under samma period internationaliserats. Det märks inte bara inom exempelvis offentlig rätt, miljörätt och kontraktsjuridik, utan också i ämnen som skatterätt och straffrätt.

Vi kan gilla eller beklaga dessa förändringar – men vi kan inte blunda för dem.

Vi kan inte heller blunda för att juristutbildningarna präglar de blivande juristernas syn på rätten och samhället och därmed – i förlängningen – på juridikens utformning och tillämpning. De juridiska fakulteterna måste självklart forska om och förstå hur juridiken förändras och förmedla nya kunskaper till studenterna, så att de ligger i kunskapsfronten när de får sin examen.

Men vi behöver också fundera över och diskutera vilka jurister vill vi ha – när studenterna en gång har tagit sin examen. Kriarättare, som okritiskt lär sig och tillämpar ”gällande rätt”? Eller personer som förhåller sig mer observanta och kritiska till juridiken i den praktiska tillämpningen och som kan relatera juridik till andra dimensioner (politik, etik, ekonomi, teknik, ekologi, internationella sammanhang osv) och som förmår tänka bortom gällande rätt?

För mig är svaret givet – men svaret leder till fler frågor: Hur skall vi som ansvarar för juristutbildningarna lära ut juridik, så att studenterna inte bara kan enskilda regler, utan också förstår rättens strukturer, orsaker och effekter? Hur kan vi bidra till att studenterna inte bara får en yrkesutbildning utan också en akademisk utbildning som ger perspektiv och sammanhang, och som stärker såväl kritiskt tänkande som integritet? Hur kan universiteten uppmuntra socialt engagerade jurister? Och så vidare…

Dessa frågor brottas alla lärosäten med och för oss på Stockholms universitet innebar Högskoleverkets granskning av Juristprogrammet ett utmärkt tillfälle att själva granska vad vi kan göra bättre och fundera över vilka kvaliteter vi vill utveckla hos de blivande juristerna.

Vi arbetar för fullt med det, men vi mår bra av en bredare debatt – kritisk och konstruktiv – om våra juristutbildningar. Därför uppskattar jag Anne Svenssons ”öppna brev till Juridicum vid Stockholms universitet” (Dagens Juridik 27 mars), där hon bland annat diskuterar situationen för studenter från ”icke-akademisk bakgrund”, undervisning om juridisk metod, fusk och önskemål om information under studietiden. Jag håller inte med henne i alla avseenden, men hennes frågor är viktiga.

BREDDAD REKRYTERING

Breddad rekrytering till högskolan är en viktig ambition generellt, men jag menar att det är särskilt angeläget på Juristprogrammen att studenternas mångfald – kön, etnicitet, trosuppfattning, socioekonomisk bakgrund mm – återspeglar samhällets mångfald.

Siffrorna för Juridiska fakulteten i Stockholm manar till fortsatt arbete med breddad rekrytering och ökad mångfald. Enligt en kartläggning vid Stockholms universitet som presenterades 2010 har Juridiska fakulteten den lägsta andelen studenter med föräldrar som saknar gymnasieutbildning (3,8 % jämfört med 14,7 % i Stockholms län) och även den lägsta andelen studenter med föräldrar utan akademisk examen. Samtidigt kan vi se att studenter från välbärgade närförorter i Stockholms län är överrepresenterade på Juristprogrammet i förhållande till kommunernas storlek.

Att mäta studenternas etnicitet och geografiska bakgrund är svårare, men enligt de uppgifter jag har fått tycks andelen studenter födda utomlands eller med båda föräldrarna födda utomlands inte vara underrepresenterad på Juristprogrammet i Stockholm. Likväl tror jag att en närmare granskning skulle visa att förhållandena skiftar beroende på studenternas bakgrund och om föräldrarna är från grannländer eller andra delar av världen.

Juridiska institutionen vid Stockholms universitet har sedan flera år tillsammans med studenter bedrivit ”Mångfaldsprojektet” – och det är ett projekt jag varmt stöder. Mångfaldprojektet har bland annat kontaktat och besökt gymnasieskolor varifrån vi har få studenter på Juristprogrammet för att informera om programmet. Gymnasieskolor har också möjlighet att besöka Juridiska institutionen.

En utmaning är att främja en sådan breddning och mångfald utan att för den skull diskriminera enskilda studenter, vare sig vid antagningen till Juristprogrammet eller under studierna. Vi kan säkert göra mer och jag är nyfiken på om/hur övriga lärosäten jobbar med att bredda rekryteringen till juristutbildningarna.

VI STÖDJER GÄRNA – MEN ”CURLAR” INTE 

När studenterna väl är antagna skall de trivas och växa under sina år vid universitetet. Det gör vi bäst genom engagerande undervisning och bra studieadministration, men vi erbjuder också stöd för studenter som av olika skäl har svårt eller kör fast i sina studier. Det kan finnas situationer då studenter från ”icke-akademisk bakgrund” kan behöva mer stöd än andra, men snarare är det på individnivå än inom vissa grupper som sådant stöd behövs.

Att vi erbjuder stöd för studenter som kört fast eller har särskilda behov, hindrar inte att vi ställer höga krav på våra studenter; de är vuxna människor med eget ansvar för sina studier. Vi är oroade över att studenterna blir alltmer osjälvständiga och att de – oavsett bakgrund – tänker sig att studier på universitet är likartade gymnasiestudierna. Så är det inte. Det är därför nödvändigt att vi funderar över vad som är universitetens ansvar: Hur stöttar vi, utan att ”curla” och utan att behandla studenterna som skolelever? Vad bör studenterna lära sig vid universitetet och vad lär de sig bäst därefter, som yrkespraktiserande jurister?

Jag tillhörde själv den skara studenter som, när jag började läsa juridik, inte kände någon jurist överhuvudtaget – vare sig i familjen eller i min övriga bekantskap. Mycket var nytt när jag kom till Frescati – Stockholms universitets campusområde – första gången; jag hade ingen aning om vad ”fakultet”, ”prefekt”, ”dekan”, ”tingsnotarie”, ”fiskal” eller ”amanuens” var. Och trots stort intresse för politik och samhälle hade jag inga kunskaper om centrala civil-, process- eller straffrättsliga begrepp.

Mycket klarnade genom utbildningen, men väsentlig information kom från annat håll: genom exempelvis studentföreningar, öppna föreläsningar och debatter, överaffischerade anslagstavlor och högljudda kaffe- och lunchdiskussioner med studiekompisar. För mig ryms allt detta i studier på akademisk nivå.

En av de första saker som slog mig var tentamenshetsen bland juridikstudenterna, och den har knappast avtagit sedan jag studerade. Tyvärr råder lärosätena inte över tentamenhetsen, som framför allt beror på konkurrensen på arbetsmarknaden. Det är förståeligt att studenterna lägger mycket tid på att studera gamla tentor, men vi måste ändå anstränga oss så att inte tentamenshetsen styr våra pedagogiska ambitioner och undervisningens inriktning.

Även här försöker vi nu bli tydligare med vad vi förväntar oss av studenterna, bland annat i form av större aktivitet, bättre närvaro i undervisningen och bättre återkoppling. Denna ambition kombinerar vi med en större satsning och bättre koordinering av metodlära i Juristprogrammet.

AKADEMISKA PERSPEKTIV OCH JURIDISKA METODER

Juristutbildningen är en yrkesutbildning men också akademisk utbildning på vetenskaplig grund och där har vi vårt största ansvar som juridisk fakultet. En akademisk utbildning skall utveckla kritiskt och självständigt tänkande och främja förmågan att placera de rättsliga studierna, resonemangen och bedömningarna i en samhällelig kontext, där studenten också förstår rättens orsaker, effekter och sammanhang. Vi är medvetna om att vi bättre behöver lyfta fram dessa perspektiv på juridiken.

Vi ser också tydligt i studenters examensarbeten att de bättre måste reflektera över vad de faktiskt gör. Det räcker inte med att hänvisa till att man ”använt den juridiska metoden” (eller ”rättsdogmatisk metod”) eftersom det inte finns en juridisk metod – utan flera.

Vi använder rättsligt material på olika sätt beroende på om vi ägnar oss åt socialrätt, kontraktsrätt, bolagsrätt, miljörätt eller EU-rätt.

Vi använder juridiken och det rättsliga materialet på olika sätt beroende på om vi är domare, advokater, tjänstepersoner på myndigheter eller företag, eller forskare.

Vi för olika rättsliga resonemang beroende på om vi representerar två parter i en konkret tvist, om vi ger råd för hur en klient skall ta sig från punkt A till B (affärstransaktion, skilsmässa, överklagande av myndighetsbeslut – och så vidare). Eller granskar hur regler påverkar olika samhällsgrupper.  

Vi använder olika metoder i rättsvetenskapliga arbeten beroende på vilka frågor vi ställer och vad vi undersöker. Detta gäller även studenternas examensarbeten.

Förhoppningsvis medför de ändringar vi genomfört i Juristprogrammet för att stärka progressionen och förbättra studentaktiviteten i utbildningen att studenternas metodmedvetenhet höjs, både beträffande praktiska juridiska metoder och rättsvetenskapliga metoder. Då blir de bättre rustade inför examensarbetet – och inför yrkeslivet.

Vi behöver så klart också fundera över och diskutera den rättsliga begreppsbildningen i utbildningen, men det här är även en rättsvetenskaplig fråga. Själv tycker jag exempelvis att begreppet ”rättskälla” är en förlegad metafor, och när någon beskriver juristens arbete som att ”finna rätt” ger det sammantaget en dålig bild av vad juristen faktiskt gör – som om det mest handlade om att ”finna” juridiken i ”rättskällorna”.

Visst ägnar sig jurister åt att leta efter och finna material men den juridiska praktiken är mer komplicerad än så. Dessutom antyder begreppet rättskälla att avgränsningen av vilket material som är rättsligt relevant är tydligare än vad den faktiskt är. Men här är jag säker på att en del av mina kolleger tycker annorlunda och förhoppningsvis känner de sig provocerade att fortsätta diskussionen.

Avslutningsvis vill jag ta upp ytterligare en iakttagelse som vi är bekymrade över och som vi hoppas kunna motverka genom de beskrivna förändringarna i utbildningen. Vi vill som sagt att studenter är kritiskt ifrågasättande och engagerade vid undervisningstillfällena men ibland upplever vi att de snarare blir tystare efter något år på Juristprogrammet än de var när de började. Om denna högst generaliserade iakttagelse stämmer, måste vi vara självkritiska och fråga oss varför studenterna tystnar.

Beror det på lärarna, undervisningsformen eller studenterna själva? Hur skall vi kunna stimulera studenterna till större aktivitet och engagemang på undervisningen? Det här är ännu en viktig utmaning för oss.

Studenterna måste våga. Vi vill ha engagerade studenter; studenter som senare blir engagerade jurister – vare sig de jobbar med familjerätt, fastighetsrätt, mänskliga rättigheter eller straffrätt, och vare sig de jobbar på domstolar, statliga eller kommunala myndigheter, advokatbyråer, universitet, företag, intresseorganisationer eller internationella organisationer.

Jag slutar här, men hoppas kunna sparka igång en bredare diskussion om juristutbildningarna och om vilka kvaliteter lärosätena skall främja hos blivande jurister.

=======================================

”Vilka kvaliteter ska lärosätena främja hos blivande jurister”. Så avslutar Jonas Ebbesson sin analys. Svaret på frågan är utan tvekan en av juristbranschens allra största utmaningar och Dagens Juridik gör sig gärna, precis som Jonas Ebbesson önskar, till plattform för en fortsatt diskussion på detta tema. Hör gärna av dig direkt till mig!

STEFAN WAHLBERG – chefredaktör, Dagens Juridik

stefan.wahlberg@blendow.se

Foto: Stockholms universitet