KRÖNIKA – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet
När jag påbörjade min advokatbana så var det en äldre kollega som uppmanade mig att läsa domarreglerna: där finns många kloka tankar.
Jag kan inte påstå att jag omedelbart följde uppmaningen, men det har blivit av. Under senare år har det kommit att bli av allt oftare. Nu är det jag, i egenskap av äldre kollega, som kan uppmana nyblivna kollegor: Läs domarreglerna, där finns många kloka tankar.
Det är trots allt ingen tillfällighet att domarreglerna fördes in i 1736 års lagbok och har sedermera förts in i, princip samtliga, sammanställningar av Sveriges lagar.
Stora Lagkommissionen, som stod bakom beslutet att infoga domarreglerna i lagboken, bestod av ledamöter som definitivt inte var några juridiska duvungar. Vi kan, med stor säkerhet, utgå från att de visste vad de gjorde, sett ur ett juridiskt perspektiv.
Emellertid kräver det en hel del av en modern läsare att ta del av domarreglerna. Läsandet behöver en hel del eftertanke. Språket är ålderdomligt och företeelserna som beskrivs kan emellanåt verka främmande – och därför irrelevanta för en modern jurist.
Men det betyder inte att tankarna bakom regeln behöver vara irrelevant. Tvärtom är det ofta så att de grundläggande tankar som återkommer i Domarreglerna ofta har stor betydelse idag, mycket just därför de går in bakom ytan.
I Domarreglerna hittar man grundläggande principer som är väl värda att överväga och som kanske inte alltid har varit begrundade i samband med modern lagstiftning.
Ett exempel. I Domarreglerna nr 19 stadgas att ”all lag är insatt för rätt och skäl, och icke för saköres skull”.
I Domarreglerna nr 4 finns ett inte helt olikt stadgande nämligen ”ty lagen är icke given för saköre skull, utanför rätt skull den menige man till nytta och gagn, och icke till olaglig beskattning, skada eller fördärv.”.
De båda stadgandena fortsätter dock något olika, på grund av olika inriktning.
Med hänsyn till att saköre är ett äldre ord för böter, synes stadgandena tämligen rakt fram. Något som är förtydligat av vad som följer i nr 19. Lagens huvuduppgift är att klargöra vad som är rätt eller fel. Huvuduppgiften är inte att döma ut straff. Egentligen inte så märkligt, men det finns en något djupare tanke också.
Under mycket långa tider, inklusive under 1500-talet, gick del av utdömda böter – sakören – till häradet. I praktiken var det frågan om häradshövdingens lön. Vilket betydde att ju mer böter som dömdes ut, desto större inkomster hade domaren. Nr 4 är tämligen tydligt inriktat på detta senare, då det talas om att driva lagen för att få stora sakören.
Sett ur det perspektivet är det helt plötsligt betydligt viktigare att poängtera att lagen inte är till för att döma ut böter. Stadgandet blir en pendang till stadgandet i nr 3 ”Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt och icke för domarens bästa, och därföre skall han bruka det den menige man, och icke sig själv till godo”.
Ser man till det explicita, att domaren inte skall använda lagen för att höja sina inkomster, är det väl knappast något någon kan ifrågasätta. Och dessutom kan risken, nu för tiden, tyckas ringa. Systemet med inkomst från utdömda böter, eller för den del systemet med sportler, är sedan länge borta. Och det lär knappast finnas någon som vill återinföra något av dessa system.
Men, å andra sidan, har för ett par år sedan införts ett system med individuella löner för domare och frågan uppkommer omedelbart vad som skall läggas till grund för lönesättningen. Det bör ju vara fråga om skicklighet, men vad mäter skicklighet? Finns det en risk att vi åter, helt ofrivilligt hamnar i ett liknande system, där domaren, genom sin lagtillämpning, kan påverka sin lön?
Redan när detta infördes fanns en diskussion, men vi bör inte nöja oss med att det diskuterades då och lugnt luta oss tillbaka i tron att det därmed inte finns några risker.
Men man kan gå än djupare in i den underliggande tanken och inte enbart se till pengar. Lagen är till för menige man, och domarens bästa eller bekvämlighet är inte något som skall spela roll. Lägg detta påstående över dagens system med prövningstillstånd till hovrätterna, så kan man få en intressant frågeställning.
Den klart uttalade avsikten med att införa prövningstillstånd, var att minska måltillflödet i hovrätterna. Något som återkommer nu när det finns debattörer som även vill införa prövningstillstånd i samtliga brottmål.
Argumentet är att allt för många av de mål som kommer till hovrätterna uppenbart inte kommer att ändras. Hovrätten skall inte belastas med sådana mål. Det är fråga om ett uppenbart onödigt arbete som påläggs hovrätterna om ingen sållning sker.
Det ligger mycket i den argumentationen, men den är framförd ur ett domstolsperspektiv (eller möjligen statsmaktsperspektiv). Så man kan fråga sig i vad mån reglerna om prövningstillstånd står i samstämmighet med påståendet att lagen är till för menige mans bästa och inte domarens bästa.
Således, redan det faktum att lagregeln finns, med en begränsning av klagorätten på detta sätt, kan diskuteras. Men än mer är det en fråga om tillämpning.
För att göra en kraftigt tillspetsad beskrivning: hovrättsråden har givits rätten att själv avgöra hur många mål de skall handlägga – hur omfattande deras arbetsbörda skall vara. Rent principiellt, är det så stor skillnad mellan en häradshövding på 1500-talet som, genom sin lagtillämpning, kunde påverka storleken på sin lön och ett hovrättsråd som, genom sin lagtillämpning, kan påverka hur mycket han skall behöva göra?
Om man dessutom konstaterar att inledningsvis var egentligen alla hovrätter allt för snåla med prövningstillstånd. Därtill synes flera av dem vara ganska långsamma med att erkänna detta förhållande, vilket knappast kan ha varit till fördel när det gällde hur hovrätternas rättstillämpning uppfattades, särskilt av menige man.
Lagtillämpningen har därefter kommit att närma sig det som lagstiftaren avsåg, men fortfarande föreligger, trots allt, en risk för missförstånd angående orsaken till ett nekat prövningstillstånd.
De hovrättsråd jag har varit i kontakt med har inte gett mig någon anledning att misstänka ett de har haft något annat för ögonen än att försöka, efter bästa förmåga, tillämpa gällande rätt. Således föreligger en situation, vilket tyvärr inte är helt ovanligt i svensk rättstillämpning, att det föreligger en risk för missförstånd och misstänkliggöranden på grund av att menige man och domarna har olika perspektiv.
Hade det inte funnits möjlighet att skära på något annat sätt, i strävan att minska måltillströmningen till hovrätterna? Ett exempel skulle kunna ha varit att uppdra till underrätterna att klargöra alla sakfrågor/bevisfrågor, varefter hovrätternas prövning skulle kunna begränsas till enbart rättsfrågor – något som dessutom skulle sätta ännu större press på underrätterna att vara tydliga i sina beskrivningar av sina bedömningar i sakfrågor/bevisfrågor.
Som jag anmärkt ovan, med hänsyn till de hovrättsråd jag har varit i kontakt med ser jag ingen anledning att misstänka Ceasars hustru. Varför då införa en lagstiftning som medför att det finns en påtaglig risk att Ceasars hustru misstänks, i alla fall?
