DEBATT/ANALYS – av Olle Ekstedt, jur. dr och före detta hovrättslagman
För ett par år sedan genomfördes en rättegångsreform som med ett slagord kallas ”En Modernare Rättegång”; EMR. Reformens kärna – det moderna – är att förhör i tingsrätten spelas in på videofilm som sedan spelas upp igen i hovrätten. Det finns stora problem kring denna modernitet.
VIDEOFILM
Videofilmerna är verkligt ”dålig film”. Det man får fram är inte ens jämförbart med dålig B-film från Hollywood och inte ens med dålig amatörfilm från en grillfest i trädgården.
Filmerna visar i allmänhet sittande räddhågade personer som med mimiklöshet, entonighet och försiktighet svarar så kort som möjligt på frågor från frågeställare som man inte får se. På detta dåliga filmmaterial dömer hovrätterna i den moderna rättegången för mord om det så behövs. Förfarandet kallas med en sorts rättsligt nyspråk att man ”återanvänder” de gamla berättelserna som filmats i tingsrätterna.
En effekt av systemet med återanvändningen är att hovrätterna blir mera slutna och att den direkta kontakten med bevismaterialet kopplas bort.
På 1930-talet insåg man att de slutna hovrätterna stod för en dålig domstolskultur och man utarbetade en rättegångsreform som trädde i kraft 1948 med muntlig process i hovrätterna. Man framhöll att muntligheten var viktig för bevisvärderingen och sökandet efter sanningen och att det var betydelsefullt att man kunde bryta den isolering som rådde i överrätterna.
Ingenting har ändrats i våra erfarenheter av muntlighetens fördelar i rättegångarna, ändå har man försämrat förfarandet.
”Återanvändningen” via videofilm gäller också för den tilltalade och dömdes uppgifter. De räknas med juridisk spetsfundighet som bevisning och huvudpersonen i rättegången får numera inte självmant yttra sig i hovrätten. Om så skall ske krävs tillstånd av domstolen vilket förutsätter att försvararen kunnat ge en tillräckligt bra motivering.
Med den juridiska spetsfundigheten har man emellertid missat en viktig sak som är att den åtalade och dömde är en mänsklig person som är utsatt för ett rättegångsförfarande med kanske livsavgörande innebörd. Det framstår ju från medborgarhåll som en självklarhet att den som dömts för brott skall – inom vanliga anständighetsramar – få fritt tala i sin egen sak under rättegången.
Tanken har också lanserats att vare sig åklagare eller tilltalad med sin advokat behöver vara närvarande när hovrätten tittar på videofilm. Förfarandet kan tillämpas redan nu om parterna går med på det och kallas då att det sker ”hänvisning” till filmen. Men tanken är att hovrätten själv skall kunna besluta att titta på videofilm i ensamhet.
PRÖVNINGSTILLSTÅND
EMR-reformen innefattar också regler om att alla tvistemål och även det som kallas ärendenkräver prövningstillstånd för att bli behandlade i hovrätten. Förfarandet innebär att hovrätten först bedömer om ett överklagande alls skall tas upp till saklig prövning i hovrätten. De grundläggande kriterierna är frågan om det ser ut att finnas skäl att ändra tingsrättens domslut eller om det finns prejudikatvärde i saken.
Frågan om prövningstillstånd har en lång och smärtfylld historia i vår rättegångsordning. Det grundläggande ändamålet med systemet är att man skall minska antalet mål i överrätterna och spara pengar. Av det skälet har systemet funnits i Högsta domstolen sedan 1940-talets rättegångsreform och kriterierna har där skärpts efter hand.
För hovrätterna infördes på 1980-talet prövningstillstånd för mindre saker som bötesbrott där politikerna inte ansåg det så viktigt om det dömdes fel.
På 1990-talet uppkom idén att man skulle ha allmänt prövningstillstånd i hovrätt, det vill säga i alla mål – tvistemål såväl som brottmål. Detta förslag fördes fram till riksdagen i en proposition 1997 som en ren kassako. Med den strypning av målantalet som förutsågs beräknade man en årlig vinst på 300 miljoner kronor.
Förslaget drogs tillbaka från riksdagen med motiveringen att man i sista minuten kommit på att man inte kunde begränsa klagorätten för tidningsredaktörer som dömts för tryckfrihetsbrott medan så kunde ske för medborgare i allmänhet hur strängt de än hade dömts.
Systemet med prövningstillstånd innebär i praktiken en rent skönsmässig utsortering eftersom urvalskriterierna har en mycket oprecis innebörd och ger den möjligheten. Effekterna är svåra skadeverkningar. Medborgarna har förlorat rätten till effektiv bedömning av tvistigheter.
Den minskade mängden tvistemål medför dessutom sänkt erfarenhet i hovrätterna och detta medför sämre utbildning för de unga. Vi får en nedåtgående spiral med oöverskådliga skadeverkningar. Det finns tyvärr ingen möjlighet att återföra tvistemålen till det ordinarie domstolssystemet. Det kommer att bli vad det redan är: ett system för brottmål.
Skall vi återupprätta ett domstolssystem för tvistemål måste vi skapa större specialdomstolar, kanske på landskapsnivå där det tjänstgör specialiserade domare. Men det lär dröja.
Allmänt prövningstillstånd för brottmål kommer härnäst – trots att man mycket väl vet att väldigt många mål är feldömda i tingsrätterna och inte kommer att tas upp i hovrätterna om det krävs prövningstillstånd. Orsaken är att man räknar med kostnadsminskningar.
UTVÄRDERINGAR
Det har gjorts utvärderingar av EMR-systemet som slutar i allmän belåtenhet. De har gjorts av personer som varit med om att utforma systemet. Dubbelheter i intressen brukar i andra sammanhang kallas för jävsfall och innebära brist i trovärdighet.
En sådan utvärdering är ute på remiss och Advokatsamfundets svar är särskilt intressant eftersom samfundet ju kan tänkas tala för intressena hos de enskilda medborgare som drabbas av rättegångar.
Advokatsamfundet tycker att ”EMR-reformen på det hela taget fallit väl ut.” Man skriver emellertid därefter: ”Från rättssäkerhetssynpunkt är dagens situation ohållbar”. Detta beror på att hovrätterna gör olika, anser man. Att olikheten betyder att många parter får sin sak feldömd bryr man sig inte om.
Advokatsamfundet yttrar sig också om ”De uppluckringar av muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna, som genomfördes genom EMR-reformen” och fortsätter: ”Det finns en uppenbar risk att det som nu uppfattas som utveckling i själva verket utgör en tillbakagång.
Yttrandet har en hel del andra kloka tankar om förhörssituationer och betydelsen av samverkande personer i sådana fall. Man undrar varför Advokatsamfundet måste vara så generöst med beröm av EMR samtidigt som man säger emot sig själv? En reform kan väl inte ha ”fallit väl ut” om den lett till en ”ohållbar” situation?
DOMARNA och MEDBORGARNA
Det finns givetvis fördelar med det nya systemet. Hovrätten slipper till stor del kontakten med de oberäkneliga personer som målsägande och vittnen kan vara. Dessa personer slipper att komma till domstol en andra gång vilket är en vinst för dem. Hovrätten är nu inte beroende av att förhörspersoner skall delges och verkligen inställa sig. Och man kan beräkna tidsåtgången för en rättegång mycket lättare eftersom filmerna har sin givna tidsåtgång.
Man minskar också riskerna för konflikter mellan brottsoffer och den dömde. Man slipper också att höra den dömde lämna nya uppgifter som ställer till det i dömandet. När man så kan använda systemet med ”hänvisning” slipper man den dömde helt och hållet vilket ökar fördelarna. Man slipper då också problemen med att hitta lämpliga tider för att advokater och åklagare skall kunna ställa upp.
Man får med andra ord en mycket bättre arbetsmiljö. Man får en mera intellektuell kontorsmiljö, som till exempel på en revisionsbyrå. Det kan vara allt detta som gjort att EMR-reformen blivit accepterad i domarkretsar utan några invändningar. Vad man bortsett från är vad EMR-systemet innebär för möjligheterna att komma till en riktig och rättvis dom.
Mot den beskrivna bakgrunden bör man också se hur man från domarhåll envist hävdar att nämndemännen bör tas bort från hovrätterna, något som det också finns ett utredningsförslag om. Därmed rensar man bort ytterligare ett inslag av obildade medborgare som stör den intellektuella miljön.
Medborgarna har i alla tider bara fått det rättegångssystem som politikerna velat erbjuda med hänsyn till ekonomi och teknik. I dag driver kostnaderna för brottsligheten fram ett sekunda rättssystem. Vi måste också inse att våra domare inte anser att det är deras uppgift att tala för medborgarnas rättssäkerhet.
