Mannen hade tidigare ömts i Södertörns tingsrätt och vid huvudförhandling där hade han uppgivit att han hade inkomst. Tingsrätten konstaterade därför att han hade ekonomisk förmåga att ersätta kostnaderna för sitt försvar och för den särskilda företrädaren för barn.
När hovrätten i januari höll huvudförhandling uppgav mannen att han numera inte hade några inkomster och att han hade förbrukat det kapital som han tidigare hade haft.
Hovrätten beslutade trots detta att han skulle återbetala kostnaderna för försvararen och den särskilda företrädaren till staten. Några skäl till beslutet angavs överhuvdutaget inte av hovrätten.
De tre juristdomare som deltog i dömandet skriver i yttrande till JO att de vid överläggningen tog upp och diskuterade frågan återbetalningsskyldigheten och att de då var ense om att de uppgifter som den tilltalade hade lämnat i hovrätten ”inte gav anledning att frångå huvudregeln” om att en tilltalad som döms för brott ska ersätta staten för kostnader i målet.
”Vi kan inte erinra oss att vi förde några särskilda diskussioner om huruvida motiveringen till vårt ställningstagande i fråga om återbetalningsskyldigheten skulle framgå av domen eller inte. Vi kan i efterhand konstatera att skälen till vårt beslut i denna del borde ha angetts i domen och att det beror på ett förbiseende att så inte skedde.”
Justitieombudsmannen Lars Lindström konstaterar i sitt beslut att det av rättegångsbalken framgår att domstolen självmant ska ta ställning till om den tilltalade ska betala tillbaka kostnaderna för bland annat försvarare till staten och att utgångspunkten är att det är den tilltalades ekonomiska situation vid huvudförhandlingen som ska ligga till grund för bedömningen:
”X uppgav vid huvudförhandlingen i hovrätten att han inte längre hade några inkomster eller någon förmögenhet. Om hovrätten hade utgått från den uppgiften, skulle X inte ha ålagts att betala tillbaka alla kostnader för försvararen och den särskilda företrädaren. X hade naturligtvis intresse av att få veta varför hovrätten trots detta beslutade om full återbetalningsskyldighet. Det innebär att hovrätten enligt 30 kap. 11 § RB var skyldig att ange skälen för sitt beslut.”
JO skriver att han i och för sig ”har svårt att förstå att inte någon av de tre domarna upptäckte att skälen för beslutet om återbetalningsskyldighet saknades” men att han inte ifrågasätter att det verkligen handlade om ett rent förbiseende. Han avslutar därför ärendet med kritik mot de tre domarna.
Foto: Stefan Wahlberg
