Ett par köpte en fastighet bebyggd med en äldre villa och i samband med in tog de kontakt med hantverkare för att utföra snickeri- och elarbeten. Paret ingick ett muntligt avtal om att ett bolag skulle utföra elinstallationsarbeten i villan på löpande räkning.
Senare uppstod dock en tvist angående hur mycket paret skulle betala. Bolaget yrkade att tingsrätten skulle förplikta paret att betala närmare 66 000 kronor.
Paret bestred betalningsskyldighet och anförde att den av bolaget fakturerade tiden, 274 timmar, var en orimlig tidsåtgång för de utförda elarbetena. 122 timmar var däremot rimligt, ansåg paret.
Tingsrätten konstaterade, med beaktande av bland annat elarbetenas omfattning och förutsättningar, att bolaget hade visat att arbetena måste ha tagit fler timmar i anspråk än vad paret hävdat. Domstolen bedömde dock inte att bolaget förmått visa att arbetet krävt så många timmar i anspråk som fakturerats.
Vid en samlad bedömning fann tingsrätten att bolagets talan skulle bifallas endast på så sätt att ersättning skulle utgå för hälften av det yrkade beloppet, motsvarande 76 timmar mer än paret ansett.
Hovrätten fann senare att det fanns anledning att ifrågasätta fakturaunderlaget. De uppgifter som bolaget lämnat om tidsåtgången brast på avgörande sätt i tillförlitlighet, uttalade hovrätten – som bedömde totalt 140 timmar som en rimlig tidsåtgång för arbetet.
Paret, som redan betalat drygt 60 000 kronor, ålades därför att betala knappt 8 000 kronor för de återstående timmarna.
Högsta domstolen beslutar nu, efter ytterligare överklagande från paret, att inte meddela prövningstillstånd i målet. Hovrättens avgörande står därmed fast.
Foto: Janerik Henriksson / TT
