Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Hovrätterna har blivit papperstuggare – ägnar sig åt att bedöma om de skall döma i stället för att döma”

Debatt
Publicerad: 2013-08-30 09:15

DEBATT – av advokat Göran Ramberg

 

Detta är en kommentar till Olle Ekstedts mycket intressanta artikel i Dagens Juridik 2013-08-23 om EMR-reformen – ”En Modern Rättegång”:

Enligt min mening kom processordningen i dispositiva mål in på helt fel spår redan i början på 1970-talet – och nu är vi där vi är:

  • Processerna i tingsrätterna blir överbelastade genom att advokaterna måste åberopa allt som överhuvudtaget teoretiskt kan ha någon betydelse (man vet ju aldrig hur tingsrätten kan komma att resonera i sin dom) och genom att advokaterna måste åberopa även bevisning som endast möjligen, möjligen kan komma att få någon betydelse i tingsrätten eller högre instans eftersom man annars riskerar att klienten förlorar sin rätt eftersom nya omständigheter och ny bevisning inte får föras in i Hovrätten.
  • Hovrätterna har blivit papperstuggare som i stället för att döma i stor utsträckning får ägna sig åt att bedöma om de skall döma och bedöma om de skall beakta det som parterna vill åberopa för det fall att de kommer fram till att de faktiskt skall döma. Nu får de i största utsträckning inte heller se levande förhörspersoner utan se på dåliga filminspelningar.

Under min aktiva tid processade jag i ganska begränsad utsträckning i domstolar (betydligt mer i skiljenämnder) så mina synpunkter grundas i måttlig utsträckning på egen erfarenhet och mer på andra ingångsvinklar.

När förslaget om att – som grundprincip – förbjuda åberopandet av nya omständigheter och ny bevisning i hovrätt skickades ut på remiss i början av 1970-talet satt jag i Advokatsamfundets styrelse och deltog i sammanträdet i styrelsen när beslut fattades om Samfundets yttrande. Förslaget till yttrande var skrivet av Gunnar Ehrner som vi alla hade stor respekt för. Det gick ut på att styrelsen tillstyrkte förslaget, vilket också blev styrelsens beslut.

Jag hade emellertid, när jag läste utredningsförslaget och förslaget till yttrande, blivit övertygad om att den föreslagna lagändringen skulle vara mycket olycklig och kämpade vid sammanträdet för att styrelsen i stället skulle avstyrka det. Jag fick med mig tre andra – jag är ganska säker på att det var Olle Hillström, Lars Samzelius och Anders Öhman (tar jag fel på någon så ber jag om ursäkt) – och för första gången under min tid i styrelsen gjorde vi fyra en formell reservation till protokollet mot styrelsens beslut.

Min argumentering, som jag fortfarande tycker var riktig, var i huvudsak följande:

Teoretiskt är det tveklöst riktigt att det mål som hovrätten prövar skall vara samma som det som tingsrätten prövar och inte ett som kraftigt ändrats genom nya omständigheter och nya bevis. Men praktiskt måste man se det på ett helt annat sätt:

Fram till dess kunde en part föra en ganska begränsad process i underrätten och nöja sig med utfallet av den. I stor utsträckning skedde det. Sedan kunde den som så ville, och som hade råd och ilska nog, gå in med tungt och dyrbart artilleri i hovrätten och många gånger skedde detta – men långt, långt ifrån i varje mål.

Jag nämnde i diskussionen i Samfundets styrelse ett för mig just då aktuellt fall:

I en underrätt – då häradsrätt – hade jag vunnit en process mot en kommun efter en tredagars huvudförhandling och det borde ha fått stanna med det. Kommunen överklagade emellertid (efter beslut om detta i kommunalnämnden som avgjorts genom ordförandens utslagsröst) och efter en sexdagars huvudförhandling i hovrätten vann jag målet även där.

Kostnaderna i hovrätten var fyra gånger så höga som i tingsrätten. Det var för mig ett typexempel på att det av generellt processekonomiska skäl är önskvärt att parter skall ha möjlighet att föra en begränsad process i första instans med möjlighet att i en högre instans gå in med tyngre och dyrare artilleri trots att det teoretiskt inte alls är lika självklart elegant som att se till att hovrätterna får pröva samma mål som underrätterna.

Man frågar sig om utredarna och departementet – jag har inte gått in i lagstiftningshistoriken för att ta reda på det – insåg att man skapade en situation:

  • då i stort sett varje underrättsprocess blev tyngre genom att advokaterna, för liv och kniv, måste se till att redan i tingsrätten åberopa alla omständigheter och all bevisning som kunde spela någon som helst roll, till och med om tingsrätten skulle komma att föra de mest överraskande resonemang, och
  • då hovrätterna skulle i stor utsträckning behöva ägna sin tid åt att bedöma om nya omständigheter eller ny bevisning fick åberopas i stället för att ägna samma tid åt att döma.

Under fem år på 1990-talet ledde kollegan Sture Larsson – med mycket stor erfarenhet av processande i domstolar – och jag varje år då obligatoriska kurser för ungefär etthundra blivande advokater i ”Advokatyrkets etik och teknik” (numera utbyggda till Advokatexamen).

I den här aktuella frågan kunde vi inte ge annat råd till de blivande advokaterna än att i tingsrätten åberopa alla omständigheter och all bevisning som det fanns även den mest avlägsna sannolikhet för kunde vara av betydelse. Att få bevisning avvisad som irrelevant kan man leva med men inte med att en klient förlorar ett mål på grund av att man har missat att åberopa något.

Det är fortfarande min uppfattning att tvistemålsreglerna leddes in på fel spår när möjligheterna att föra in nya omständigheter och ny bevisning i hovrätten praktiskt taget avskaffades i början av 1970-talet. Mycket av de ändringar som senare har gjorts i rättegångsbalken har tvingats fram av konsekvenserna av de begränsningarna.

Min tro är att vi nu kört så fast i en felaktig utveckling, att det inte går att rätta till detta med enkla medel utan att det behövs en lika grundläggande utredning och omarbetning av förfarandet i tvistemål som när Nya rättegångsbalken kom till.

Men tyvärr är det säkert en lång väg att gå innan man inser detta så något sådant kommer inte i min tid.

 

Läs även: ”Hovrättsdomarna bortser från vad EMR innebär för möjligheten att komma till rättvisa domar”

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: