”Hovrättens domskäl om hur synen på sexlivet har förändrats borde inte få skrivas utan robust stöd”
DEBATT – av Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet
Det börjar bli närmast en egen måltyp, sexfilmerna och bilderna som sprids på Internet. Spridandet av sådana filmer och bilder är förstås alltid, när det sker mot någons vilja, en allvarlig integritetskränkning. Alla har rätt att slippa behöva få sitt mest intima privatliv offentligt exponerat. Alla har rätt att slippa uppleva hur det mest privata sprids över hela världen på ett okontrollerbart sätt.
Internetförtalet kan skada, betydligt mycket mer än andra former av förtal. Information på Internet kan spridas globalt. Spridningen kan ske med en enorm hastighet. Och, som det i alla fall brukade sägas tidigare: Internet glömmer aldrig. Dessutom, när det gäller de sexuella filmerna och bilderna så kommersialiseras ofta kränkningarna. Bildupptagningarna snappas ibland upp av pornografer som använder dem i reklamsammanhang eller för att på andra sätt tjäna pengar.
Juridiken har närmat sig internetkränkningar av detta slag på ett avigt sätt. Det är framför allt förtalet som fått stå för ansvarsregleringen i dessa fall. Regeln passar egentligen inte särskilt väl in, men i en väldigt ofta åberopad dom från 1992 lagade HD efter läget.
Det är inte ägnat att utsätta någon för annans missaktning att ha sex, konstaterade HD i NJA 1992 s. 594. Däremot kan en film få det att framstå som att den som är med på filmen faktiskt ville vara med i en sexfilm och det är ägnat att ådra personen omgivningens klandrande blickar. Då framstår ju personen som en pornograf. Eller, med HD:s ord:
”Den videofilm som F visat för andra personer lämnar uppgifter om att J haft samlag med honom och om hur samlaget genomfördes. Dessa uppgifter kan inte i och för sig anses nedsättande för henne. Den som ser filmen får emellertid lätt det felaktiga intrycket att J kände till att samlaget filmades. Slutsatsen ligger då också nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av J som filmen sålunda förmedlar måste anses nedsättande för henne, vilket bekräftas av de reaktioner och attityder som hon mött i sin omgivning sedan filmen vid olika tillfällen visats för andra. De uppgifter som genom visningen av filmen lämnats om J har alltså varit ägnade att utsätta henne för andras missaktning. F har därför gjort sig skyldig till förtal.”
Igår uppmärksammade Dagens Juridik en ny förtalsdom från Göta hovrätt i ett sexfilmsfall. Domen rör skadeståndet. I tingsrätten utgick ett högt skadestånd för kränkning till offret, 130 000 kronor.
Det är ett högt skadestånd men det är inte unikt med sexsiffriga ersättningsbelopp för denna form av kränkningar (en genomgång av praxis görs i vår bok ”Näthat: Rättigheter och möjligheter”, som kom ut för någon månad sedan och vars tabeller kan motverka alltför spretig praxis.)
Ur ett systematiskt perspektiv kan det framstå som konstigt. Normalbeloppet för kränkningsersättning vid våldtäkt (vuxen) är – numer – 100 000 kr. Samtidigt finns det en viktig faktor som talar för höga belopp vid internetförtalen av detta slag: Kränkningen riskerar att bli livslång.
Hovrätten sänkte skadeståndet till 25 000 kr. Det är ett lågt belopp för kränkningar av det här slaget och återspeglar knappast allvarligheten i handlingen eller offrets lidande. Vi vet att lidandet i dessa situationer kan vara stort. För några veckor sedan tog radioprogrammet Medierna upp fallet ”Natascha”.
Natascha råkade ut för att en bild på henne, naken men inte i en sexuell situation, fick spridning. Intervjun visade hur Nataschas liv genom spridningen blev helt förändrat: Hon blev folkskygg, slutade att gå ut – hon slöt sig.
Hovrättsdomen har nu börjat gå samma öde till mötes som andra domar rörande sexuella kränkningar av unga tjejer. I detta fall är bakgrunden en konstig motivering i domskälen.
”De uppgifter som X har lämnat har visserligen varit nedsättande för Y:s anseende. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. I linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning.”
Vid bedömningen av skadestånd för kränkning ska en bedömning av allvarligheten göras, med avstamp i härskande etiska och sociala värderingar. Redan denna ingång i kränkningsbedömningen innebär problem. Hur ska domstolen veta vilka dessa värderingar är? Hur säkerställer domstolen att inte bedömningen görs ifrån ett elfenbenstorn? (För egen del tycker jag att det ofta vore bra om denna bedömning tar sin utgångspunkt i straffvärdet för gärningen.)
Göta hovrätts dom går i en mening längre än de utflykter i samhällsmoralen som ofta är nödvändig i sådana här fall. Formuleringen ovan är mer än ett iakttagande av etiska och sociala värderingar. Det här är ett påstående om hur synen på sexuallivet förändrats i samhället. Sådana domskäl borde inte få skrivas utan ett robust stöd, enligt min mening, åtminstone inte när de är förvånande.
Det stämmer kanske att vi pratar mer avslappnat om sexuallivet idag men det här fallet rör inte ett samtal utan spridandet av en smygtagen film. Stämmer hovrättens påstående i den kontexten? Jag är skeptisk.
För egen del hoppas jag att det här målet kommer till Högsta domstolen. Och om det gör det hoppas jag att HD reflekterar över om det helt går att förändra resonemanget kring förtal av det här slaget.
Det är inte absolut nödvändigt att ta den omväg som HD tog 1992. Det är i sig ägnat att utsätta någon för annans missaktning att bli exponerad naken, på toaletten, eller i sexuella situationer – och en film med sådant innehåll borde kunna ses som en uppgift. Ingen klandrar någon för att hen har sex. Men den som fått sitt sexualliv publikt utfläkt kommer att möta flackande blickar, bortvända ansikten som fnissar, samtal som avstannar när hen kommer in i fikarummet.
När Nataschas nakenbild spreds började de som sett bilden se på henne på ett annat sätt. Så upplevde i alla fall Natascha det. De mötte henne med bilden av en naken människa på näthinnan. De såg en person vars innersta rum gjorts till underhållning. I brist på andra integritetsskyddsregler borde det inte vara omöjligt för HD att finna utrymme för ett sådant skydd under det nu existerande regelverket. Och på vägen kanske HD kan säga något om det där med att kränkningar av det här slaget ska betraktas som mindre allvarliga eftersom folk i allmänhet har börjat ha sex framför kameror, eller hur vi nu ska läsa hovrättens domskäl.
