Malmö tingsrätt avgjorde ett mål som gällde en fordran. I målet hävdade den 76-årige affärsmannen att han hade rätt till återbetalning av ett personligt lån på 52 400 kronor som han skulle ha givit en 62-årig man – en man som tidigare hade varit anställd på ett av hans bolag.
62-åringen, å sin sida, hävdade att det inte alls var fråga om något personligt lån utan om ersättning för gemensamma kostnader i ett utvecklingsprojekt för en produkt som de båda männen hade haft tillsammans.
Förlikning om tidigare projekt
Parterna hade i ett tidigare mål träffat en förlikning där affärsmannen gick med på att betala 85 000 kronor på grund av att han hade brutit ett samarbetsavtal mellan parterna när det gällde utvecklingen av en annan produkt.
Förlikningen hade stadfästs genom en dom i Helsingborgs tingsrätt och när den 62-årige mannen ansökte om verkställighet av förlikningsdomen hävdade affärsmannen att han hade en motfordran på 52 400 kronor mot 62-åringen – och det var denna som nu skulle prövas av tingsrätten.
Malmö tingsrätt konstaterade att det var 62-åringen som skulle bevisa att han verkligen hade haft utvecklingskostnader för produkten och att det fanns ett avtal med 76-åringen som innebar att han var skyldig att ersätta dessa kostnader. Utgångspunkten var annars att de betalningar som ostridigt hade ägt rum skulle återbetalas till affärsmannen.
62-åringens bevisning höll inte
Tingsrätten ansåg att handlingarna från den tidigare rättegången i och för sig gav ett starkt stöd för att betalningarna från affärsmannen verkligen hade gällt ersättning för utvecklingskostnader och att de uppgifter som affärsmannen hade lämnat om att det skulle handla om ett lån måste ifrågasättas.
Samtidigt fanns bevisning som klart talade för att det hade varit fråga om lån med återbetalningsskyldighet – nämligen formuleringar i e-postmeddelanden från 62-åringen till affärsmannen som pekade i den riktningen.
Tingsrätten ansåg att 62-åringen inte hade bevisat att det fanns en sådan affärsrelation att affärsmannen var skyldig att ersätta honom för några utvecklingskostnader. 62-åringen dömdes alltså att återbetala de 52 400 kronorna till den 76-årige affärsmannen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge river nu upp tingsrättens dom.
Vänder på bevisbördan
Hovrätten anser för det första att det är 76-åringen som ska bevisa att överföringarna var ett personligt lån eftersom det inte hade framkommit någonting om att parterna hade några andra kontakter än rent affärsmässiga i den aktuella branschen. Dessutom har affärsmannen begärt återbetalning först efter åtta år.
Hovrätten anser att 62-åringens e-postmeddelanden visserligen ger ett visst stöd för att överföringarna har varit ett lån men att framförallt handlingarna från den tidigare rättegången tydligt visar att affärsmannen då var av uppfattningen att överföringarna var betalning av utlägg för utvecklingskostnader av produkten.
Olika uppgifter i två tvistemål
Hovrätten anser att det är ”anmärkningsvärt” att affärsmannen har gett betalningarna olika innebörd i två olika tvistemål. Uppgifterna från den tidigare rättegången måste enligt hovrätten ha ett utomordentligt starkt bevisvärde.
Vid en sammanvägning anser hovrätten därför att 76-åringen inte har bevisat att överföringarna var ett personligt lån.
Carina Johansson
