Mannen och kvinnan har två gemensamma barn – en pojke född 2001 och en flicka född 2002. De var tidigare gifta med varandra men skildes år 2006.
Efter separationen har barnen bott varannan vecka hos vardera föräldern fram till sommaren 2012 då kvinnan flyttade till annan ort och tog barnen med sig.
I maj 2012 vände sig mannen till Norrköpings tingsrätt och begärde att barnen skulle bo tillsammans med honom. Efter muntlig förberedelse beslutades dock att barnen skulle bo hos kvinnan men ha rätt till umgänge med mannen.
Sedan mannen begärt omprövning av det interimistiska beslutet förordnade tingsrätten att sonen skulle bo hos mannen och att dottern skulle bo hos kvinnan – samt att barnen skulle ha rätt till umgänge med den andra föräldern vart fjärde veckoslut.
Mannen väckte därefter talan i tingsrätten och yrkade att vårdnaden fortsatt skulle vara gemensam, att pojken skulle bo hos honom och att flickan skulle ha rätt till umgänge med honom vart fjärde veckoslut och vartannat skollov och fem veckor varje sommar.
Tingsrätten kom fram till att ingen av föräldrarna var olämpliga som vårdnadshavare men menade att deras samarbetssvårigheter var sådana att det inte fanns förutsättningar för gemensam vårdnad.
Eftersom det inte heller på längre sikt framstod som realistiskt att parterna skulle kunna diskutera frågor om barnen med varandra eller fatta gemensamma beslut menade tingsrätten att den gemensamma vårdnaden skulle upplösas.
Båda föräldrarna ansågs ha visat brister när det gäller att tillgodose barnens behov av kontakt med den andra föräldern.
Kvinnan har till exempel flyttat med barnen utan mannens samtycke medan mannen hållit kvar pojken i strid med ett intermistiskt beslut. Även om ingen av dem har uppmuntrat eller underlättat regelbunden telefonkontakt med den andre föräldern har de i tingsärten medgett ett förhållandevis omfattande umgänge som ger barnen goda förutsättningar att upprätthålla en god och nära kontakt med båda sina föräldrar.
Vid en samlad bedömning kom tingsrätten fram till att flickan – som uttryckt en tydlig önskan om detta – skulle fortsätta att bo hos sin mamma och att mamman också skulle anförtros vårdanden om flickan.
Pojken skulle istället bo hos sin pappa och då kunna ha kvar sina kompisar och kontakten med farfar och farmor. En överflyttning av boendet till kvinnan bedömdes inte förbättra pojkens liv. Därmed bestämdes att mannen skulle ha ensam vårdnaden om pojken.
Kvinnan vände sig till Göta hovrätt och yrkade att vårdanden om pojken skulle tillkomma henne ensam alternativ att vårdnaden skulle vara gemensam men att pojken skulle ha sitt stadigvarande boende hos henne.
Hovrätten konstaterar nu att tingsrätten funnit skäl att frångå vårdnads-, boende- och umgängesutredningens förslag att låta parterna fortsätta att ha gemensam vårdnad om pojken. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att parternas samarbetssvårigheter inte kan anses vara av övergående natur och att gemensam vårdad därför inte är möjlig.
Utredningen har dessutom föreslagit att pojken ska ha sitt boende hos mannen trots att detta skulle resultera i att syskonen skiljs åt. Även tingsrätten har kommit fram till att detta är till pojkens bästa.
Enligt hovrätten står det klart att det finns en inte obetydlig risk att umgänget mellan pojken och mannen skulle äventyras om vårdanden skulle tillkomma kvinnan. Med detta i beaktande – och då pojkens fortsatta boende hos mannen innebär att den så kallade kontinuitetsprincipen får råda – anser även hovrätten att vårdnaden av pojken ska tillkomma mannen ensam, trots att detta innebär att sykonens boende skiljs åt.
Foto: Scanpix
