I samband med skilsmässan uppstod en ekonomiskt konflikt mellan de före detta makarna som slutade med att kvinnan stämde mannen vid Göteborgs tingsrätt. Hon krävde bland annat han han skulle betala 30 000 kronor i så kallad brudpenning – mahr – till henne.
I samband med att paret hade gift sig i Iran hade nämligen äktenskapet föregåtts av en förhandling om mahr. Både tingsrätten och hovrätten konstaterar att svensk rätt ska gälla och att mahr ska anses utgöra ett avtal. Av domskälen framgår:
”Med parternas avtal avses institutet ”mahr”, eller brudgåva. Mahr saknar motsvarighet i den svenska rättordningen. Att mahr är ett typfrämmande rättsinstitut har i praxis i och för sig inte ansetts utgöra ett hinder för svensk domstol att tillämpa det. Vad X (mannen) har anfört i denna del saknar därför betydelse för bedömningen i målet.”
Tingsrätten konstaterade att parterna var överens om att de hade ingått ett avtal om brudpenningen men kom fram till att avtalet inte hade åberopats och att det inte heller hade upplysts om under vilka villkor betalningsskyldigheten skulle uppkomma.
Kvinnan menade att betalning skulle ske vid anfordran – någonting som mannen inte vitsordade – och kvinnan förlorade därför rättegången i tingsrätten.
Efter det att kvinnan överklagat konstaterar nu Hovrätten för västra Sverige att mannen inte har invänt mot att skulden, i och för sig, inte skulle vara förfallen till betalning.
Hovrätten kommer fram till att tingsrätten därför har gått utanför den processuella ramen för sin prövning och att det – i avsaknad av förfallodag – generellt sett gäller att en gälden är skyldig att betala när borgenären begär det, någonting som kvinnan hade gjort genom att väcka talan.
Hovrätten dömer därför mannen att betala det yrkade beloppet.
Foto: Scanpix
