En kvinna från Västsverige som inte hade några bröstarvingar avled i oktober 2009. År 2004 hade kvinnan genom ett testamente förordnat att en familj, kärandena, tillsammans skulle få hela hennes kvarlåtenskap.
I samband med att en av kvinnans systerdöttrar, tillika hennes legala arvinge, efter kvinnans död hade besökt kvinnans bostad återfanns ytterligare en handling från 2006 där det förordnades att systerdotterns två döttrar, svarandena, i lika delar skulle erhålla hela kvinnans kvarlåtenskap.
Kärandena vände sig till Uddevalla tingsrätt och begärde att det skulle fastställas att handlingen från 2006 inte utgjorde ett testamente. Som grund för detta hävdade kärandena att kvinnans namnteckning i handlingen hade förfalskats.
Tingsrätten konstaterade att båda testamentsvittnena var avlidna och att det därför saknades möjlighet att från dem få någon närmare upplysning om hur det hade gått till när handlingen upprättades.
Mot bakgrund av bland annat av vittnesuppgifter i målet – där det framgick att kvinnan vid flera tillfällen tydligt hade uttryckt att hon inte ville ha någon kontakt med sin släkt – kom tingsrätten vid en sammantagen bedömning fram till att utredningen i målet inte lämnade något utrymme för en annan slutsats än att kvinnan inte har undertecknat handlingen.
Handlingen var därför enligt tingsrätten inget uttryck för kvinnans vilja och utgjorde därmed inte heller ett testamente. Käromålet bifölls därför.
Hovrätten för Västra Sverige instämmer nu i tingsrättens slutsats att kvinnan inte kan ha undertecknat handlingen själv.
Utöver det som tingsrätten skriver i sin dom konstaterar hovrätten att flera av vittnena i målet har uppgett att kvinnan även i relativt nära anslutning till sin död, det vill säga efter det att det ifrågasatta handlingen upprättades, gav uttryck för att hon inte ville ha kontakt med sin släkt.
Tingsrättens dom fastställs därför.
Foto: TT
