Den tioåriga flickan Engla försvann våren 2008 från sitt hem i Dalarna. Det visade sig senare att hon mördats av en idag 48-årig man som dömdes till livstids fängelse för bland annat denna gärning, men också för mordet på en 31-årig kvinna våren 2000 samt för viss annan brottslighet.
Englas närmsta familjemedlemmar väckte senare skadeståndstalan mot staten och yrkade ersättning med 600 000 kronor var. Enligt de anhöriga borde utredningarna kring mordet 2000 och ett våldtäktsförsök – båda begångna i närområdet – ha lett till att 48-åringen frihetsberövats och lagförts. Så hade dock inte skett och på grund av sammanlagt närmare 60 stycken brister i bland annat spaning, tipshantering, granskning och metoder avseende mordet 2000 hade polisen vållat Englas död, ansåg kärandena.
Bristerna framgår av en granskning som genomförts av Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten avseende den första mordutredningen. I utredningen anges också att ett snabbt, korrekt och rutinenligt arbete sannolikt hade lett till att 48-åringen kunnat ringas in som en av få misstänkta gärningsmän på ett tidigare stadium.
Enligt tingsrätten hade det dock inte visats att det på ett tidigare stadium hade kunnat finnas förutsättningar för polisen att med tvång ta DNA-prov från 48-åringen och matcha detta mot spår på 31-åringens kropp. Det var heller inte klarlagt att 48-åringen vid en rättslig prövning på ett tidigare stadium hade befunnits skyldig till mordet på 31-åringen och därmed skulle ha dömts till ett längre fängelsestraff.
Utredningsbristerna hade i och för sig utgjort skadeståndsgrundande fel, ansåg tingsrätten, men det gick inte att fastställa vilken betydelse dessa hade haft för mordet på Engla. I avsaknad av orsakssamband mellan statens försummelse och dödsfallet ogillades käromålen och de anhöriga ålades att ersätta statens rättegångskostnad med 40 000 kronor.
Hovrätten ansluter sig nu till tingsrättens tidigare bedömning och fastställer underinstansens dom.
Domstolen anser att de anhöriga i och för sig har lyckats bevisa att det finns ett orsakssamband mellan bristerna i utredningen av mordet på 31-åringen och mordet på Engla samt familjens psykiska lidande efter att utredningsbristerna uppdagats. Det kan heller inte anses oförutsägbart att 48-åringen skulle begå ytterligare sexualbrott och mord om han inte greps och lagfördes för mordet på 31-åringen.
Det är dock enligt hovrätten inte rimligt eller avsett att staten ska vara skadeståndsansvarig för alla skador som en gärningsman orsakar under den tid som han på grund av fel och försummelser från det allmännas sida inte har gripits och lagförts. Faran är i det allra flesta sådana fall alltför abstrakt i förhållande till den drabbade för att grunda skadeståndsansvar, menar hovrätten.
Det har visserligen handlat om återfall i sexualmord inom ett relativt begränsat geografiskt område, men den fara som polisen haft att motverka har ändå inte, enligt hovrättens mening, varit tillräckligt konkret utan det hade krävts ”en klart mycket tydligare hotsituation” i förhållande till just Engla.
De anhörigas begäran om ersättning för sveda och värk kan därför inte bifallas, även om det i och för sig är förståeligt att deras psykiska lidande förvärrats när de fått kännedom om polisens utredningsbrister.
Polisens felaktiga och bristfälliga utredningsåtgärder under en förundersökning kan heller inte utgöra ett kränkande angrepp mot enskilda som grundar ersättning enligt skadeståndslagen, även om bristerna i förlängningen kan leda till allvarliga konsekvenser för enskilda.
Statens agerande har heller inte, vare sig i fråga om skydds- och utredningsåtgärder eller på annat sätt, inneburit en kränkning av klagandenas rättigheter enligt Europakonventionen och kan därför inte grunda kränkningsersättning på denna grund.
Foto: TT
