Den 66-årige mannen från Skåne hade stämt staten inför Stockholms tingsrätt och begärt 530 000 kronor i skadestånd.
Mannen hade påförts skattetillägg för inkomståren 2000-2003 eftersom han hade lämnat felaktiga uppgifter. Besluten hade vunnit laga kraft under tiden ett brottmål om skattebrott hade handlagts mot mannen och han hade sedan dömts för grovt skattebrott.
Mannen hävdade bland annat att detta stred mot det så kallade dubbelbestraffningsförbudet – principen om ”ne bis in idem” – i EU-stadgan och att handläggningstiden uppgått till nästan sju och ett halvt år, vilket i sig skulle strida mot hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen.
Staten – genom Justitiekanslern – motsatte sig mannens krav.
Tingsrätten kom fram till att det inte hade funnits något sådant gränsöverskridande moment för att unionsrättsliga regler skulle bli tillämpliga i målet och att staten således inte kunde bli skadeståndsskyldig grundat på EU-stadgan.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”Bestämmelserna om skattetillägg och skattebrott utgör således inte unionsrätt och de är inte heller utformade i enlighet med någon lösning som har valts i unionsrätten (se NJA 2011 s. 444, som delvis rörde indirekt skatt i form av mervärdesskatt). Besluten att påföra X (mannen) skattetillägg och att åtala och döma honom för skattebrott har fattats uteslutande med stöd av nationella bestämmelser (5 kap. l § taxeringslagen; 1990:324 respektive 4 § skattebrottslagen; 1971:69). Det kan således inte anses ha varit fråga om tillämpning av unionsrätt i förevarande fall.”
Efter en helhetsbedömning ansåg tingsrätten inte heller – bland annat med hänsyn till det omfattande materialet – att mannens rätt till rättegång inom skälig tid hade åsidosatts. Mannen förlorade därför rättegången och dömdes även att betala statens rättegångskostnader med 50 000 kronor.
Domen överklagades till Svea hovrätt som nu slår fast att unionsrätten inte ska tillämpas eftersom det handlar om inkomstskatt och eftersom det inte finns någon omständighet som medför en annan bedömning.
Hovrätten hänvisar bland annat till ett avgörande från EU-domstolen:
”I målet är utrett att det i X fall rör sig om oriktiga uppgifter om inkomstskatt. Av såväl Åkerberg Fransson-domen som NJA 2013 s. 502 framgår att det rör sig om en tillämpning av unionsrätt – och att EU-stadgan är tillämplig – så snart det är fråga om oriktiga uppgifter avseende mervärdesskatt. Inget av avgörandena ger emellertid stöd för slutsatsen att stadgan skulle vara tillämplig också redan av det skälet att det rör sig om oriktiga uppgifter beträffande inkomstskatt.”
Hovrätten fortsätter:
”X har enligt hovrättens mening inte heller i övrigt fört fram någon omständighet som innebär att det i hans fall ska anses röra sig om en tillämpning av unionsrätt. Därmed är inte artikel 50 i EU-stadgan tillämplig i X fall. I likhet med tingsrätten finner därför hovrätten att det saknas möjlighet att ålägga staten skadeståndsskyldighet för överträdelse av stadgan.
Hovrätten gör även samma bedömning när det gäller frågan om kränkning av mannens rättigheter enligt Europakonventionen och fastställer nu tingsrättens dom. Mannen ska även betala statens rättegångskostnader i hovrätten med 5 000 kronor.
Foto: Stefan Wahlberg
