En polis som inledde ett förhör med en frihetsberövad person utan att informera om dennes rättigheter frias från tjänstefel på grund av att gärningen bedöms som ringa.
Han har inte varit nonchalant eller likgiltig inför uppdraget och har, enligt hovrätten, ”agerat i en situation som krävt överväganden som är relativt komplicerade med begränsat med tid för eftertanke”.
Polismannen åtalades för tjänstefel och påstods under en färd med polisbil ha hållit ett förhör med en person som var skäligen misstänkt för grovt vapenbrott.
Tjänstefelet bestod, enligt åklagaren, i att polisen underlåtit att, i enlighet med förundersökningskunngörelsen, informera den misstänkte om hans rätt att anlita försvarare i samband med förhöret. Han hade också underlåtit att informera den misstänkte om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och inte heller i övrigt medverka till utredningen kring sin egen skuld.
Tingsrätten konstaterade att när en förundersökning kommit så långt att en person skäligen kan misstänkas för det brott som utreds så ska den misstänkte underrättas om brottsmisstanken när denne hörs. Vid ett sådant förhör där polisen underrättar om brottsmisstanken ska den misstänkte också bli informerad om sina rättigheter. Enligt bestämmelsen ska den som skäligen misstänks för brott i samband med underrättelsen om misstanken också underrättas om sin rätt att anlita biträde av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad. Den misstänkte ska vidare underrättas om sin rätt att inte behöva yttra sig över misstanken och att inte heller i övrigt behöva medverka till utredningen av sin egen skuld.
Av polismannens egna uppgifter, som bekräftas av såväl den muntliga som den skriftliga utredningen i målet, framgår att han under transporten in till arresten ställde flera frågor till den misstänkte rörande det brott som denne var misstänkt för.
Frågorna hade inte ställts av säkerhetsskäl eller för att komma upp i misstankegraden ”skäligen misstänkt” för brott. Det kunde inte, enligt domstolen, dras någon annan slutsats än att polismannens frågor inneburit att han har hållit ett polisförhör. Det förhållandet att den misstänkte som svar på frågorna bara upprepade det som han redan tidigare spontant hade sagt i polisbilen ändrade, enligt tingsrätten, inte den bedömningen.
Styrkt
Det är alltså ostridigt och styrkt i målet att polismannen i bilen inte informerade mannen om hans rättigheter innan han ställde sina frågor till denne.
Åklagaren uppgav att det har ålegat polismannen att själv se till att han har den kunskap som hans arbete kräver.
Tingsrätten delade dock inte den uppfattningen och skrev: ”Man kan väl rimligen inte kräva att en polis som jobbar ute på fältet ska sitta och läsa SOU och JO-beslut på sin fritid. Det måste ha ålegat [polismannens] arbetsgivare att se till att han har den kunskap som krävs för att han ska kunna göra ett bra jobb”.
Vid en samlad bedömning fann tingsrätten ändå att polismannens agerande att ta fram en för en misstänkt person belastande uppgifter i en situation där förundersökningskungörelsen har åsidosatts fick anses ha berott på en omedveten oaktsamhet.
Ringa oaktsamhet
Tingsrätten kom dock till slutsatsen att det tjänstefel som polismannen gjort sig skyldig till på grund av oaktsamhet skulle bedömas som ringa. Det innebar att åtalet skulle lämnas utan bifall.
Domen överklagades till Svea hovrätt som nu i likhet med tingsrätten konstaterar att polismannen, i vart fall i samband att han började ställa konkreta frågor till den misstänkte, inledde ett förhör. Det var i det läget inte längre fråga om ett passivt informationsinhämtande från polismannens sida. Det kan, menar hovrätten, ifrågasättas om det över huvud taget finns utrymme för att bedöma ett samtal som berör det misstänkta brottet mellan en skäligen misstänkt samt frihetsberövad person och en polis som något annat än ett förhör. I vart fall torde utrymmet för detta vara synnerligen begränsat. En sådan situation får anses vara helt väsensskild från situationen då någon frivilligt kontaktar polis med tips eller för att göra en anmälan.
Inte haft avsikts- eller likgiltighetsuppsåt
Enligt hovrätten har polismannen dock inte haft avsikts- eller likgiltighetsuppsåt till gärningen. Hans agerande har därmed inte heller varit medvetet oaktsamt. Frågan är således om han har agerat omedvetet oaktsamt. Bedömningen av detta ska göras utifrån den situation som förelåg vid gärningen. Hovrätten gör i denna fråga följande överväganden:
Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten att det har ålegat polismannen ett relativt långtgående ansvar för att se till att han har den utbildning som hans arbete kräver. Som åklagaren har påpekat utgör förhör en grundläggande uppgift för en polis, i synnerhet i samband med yttre tjänst.
Hovrätten anser att polismanen i någon mån har agerat oaktsamt genom att ställa de aktuella frågorna utan att försäkra sig om att den misstänkte var underrättad om sina rättigheter. Med hänsyn till den kunskap och erfarenhet han hade vid tillfället borde han, om han ägnat situationen den uppmärksamhet om den krävde, ha förstått att hans agerande var att jämställa med ett förhör.
Tjänstefel
Denna oaktsamhet innebär att polismannen har gjort sig skyldig till ett tjänstefel. Frågan är därmed om gärningen är att betrakta som ringa och därför ska vara fri från ansvar. Det har inte framkommit i målet att polismannens oaktsamhet har varit en följd av nonchalans eller likgiltighet inför uppdraget. Han har agerat i en situation som krävt överväganden som är relativt komplicerade med begränsat med tid för eftertanke. Det har inte framkommit att polismannen har fått någon utbildning som specifikt är inriktad på den typ av gränsdragning som det varit fråga om.
Ringa brott
Som framgått ovan har han uppgett att den misstänkte under förhöret endast lämnat samma information som han redan tidigare, spontant och frivilligt, hade lämnat under färden. Denna uppgift har inte ifrågasatts av åklagaren och är inte heller motbevisad. Vidare kan konstateras att uppgifterna som framkommit under förhöret med den misstänkte i praktiken inte har haft någon avgörande betydelse för den fallande domen mot honom i ett hovrättsmål. Av den aktuella domen framgår att mannen fällts till ansvar för brott huvudsakligen på grund av omständigheter som framkommit i tiden före polismannens agerande. Det kan mot bakgrund av det anförda ifrågasättas om den förhörde har drabbats av någon beaktansvärd slutlig skada genom polismannens agerande.
Hovrätten anser vid en sammantagen bedömning att polismannens gärning är att betrakta som ringa. Det ska därför inte dömas till ansvar för brott och tingsrättens dom ska följaktligen inte ändras. (Blendow Lexnova)
