1993 överfördes i dåvarande Kopparbergs län huvudmannaskapet för särskolan och de särskilda omsorgerna om utvecklingsstörda från landstinget till de 15 kommunerna i länet. Medel för verksamheten ställdes till kommunernas förfogande genom en så kallad skatteväxling. För att rätta till den snedfördelning som uppkom i och med att skatteväxlingen inte tog hänsyn till kommunernas faktiska kostnader, träffade kommunerna ett avtal. Enligt avtalets principer för omfördelning är bland annat Hedemora kommun berättigad att från de övriga erhålla medel för täckande av en del av kostnaderna för vissa namngivna personer.
Sedan ett nationellt system för kostnadsutjämning införts 2004, uppmanades kommunerna att säga upp de träffade avtalen. De elva kommunerna sade för sin del upp avtalet, och upphörde med sina betalningar. Hedemora kommun accepterade inte de övrigas uppsägning och hävdade att de alltjämt var skyldiga att till kommunen lämna ersättning.
I det mellankommunala avtalet anges ingen giltighetstid, utan denna är knuten till hur många av de personer vilka avtalet ursprungligen omfattade som fortfarande är föremål för åtgärder enligt LSS inom den ifrågavarande kommunen eller till dess omförhandling sker. I realiteten har avtalet därför en inbyggd tidsbegränsning. I avtalet slås vidare fast att ”väsentliga förändringar kan föranleda omprövning av fördelningen mellan kommunerna och av övergångsperiodens längd”.
Tingsrätten finner att det inte finns någon ensidig uppsägningsrätt med hänsyn till förutsättningsläran eller avtalstolkning, och Hedemora kommuns fastställelsetalan ska därmed bifallas. Svea hovrätt fastställer tingsrättens dom. Ett hovrättsråd är skiljaktigt och anser att uppsägningen av det tidsobestämda avtalet skett med fog, och att Hedemora kommuns fastställelsetalan därför ska ogillas.
Ombud för kommunerna var advokat Per Borgblad och advokat Ulf Rathsman, medan advokat Kjell Olsson företrädde Hedemora kommun.
Johanna Haddäng
