Ett gift par skulle 2003 förvärva ett radhus tillsammans. Banken gick emellertid inte med på att bevilja mannen och kvinnan topplån om 116 000 kronor utan ytterligare låntagare, varpå kvinnans mor inträdde som medlåntagare, vilket medförde att radhuset kunde förvärvas för en köpeskilling om 770 000 kronor. Kvinnans löste drygt sex månader senare, utan makarnas vetskap, topplånet hos banken. Någon ytterligare lånehandling upprättades aldrig.
År 2007 kom makarna att skiljas och kvinnan ville våren samma år flytta från radhuset, varpå bodelningsavtal ingicks där mannen tillskiftades fastigheten. En månad senare begärde kvinnans mor i brev att mannen skulle reglera sin skuld till henne, bestående i hela topplånet. Då kvinnan genom skuldebrev åtagit sig ansvar för halva skulden kom kravet senare att ändras till att avse endast halva topplånet, mot vilken bakgrund kvinnans mor väckte talan i tingsrätten.
Mannen bestred betalningsansvar under förevändningen att kvinnan, då hon betalat av lånet, givit makarna en gåva.
Tingsrätten konstaterade att kvinnans mor ostridigt betalat räntor och ammorteringar för lånet och att hon inte framställt något krav på återbetalning förrän efter att makarna skiljt sig, vilket talade för att hon försökt hjälpa sin dotter och hennes man. Det kunde dock inte anses utrett att kvinnans mor, endast genom att betala av topplånet, avsett att ge makarna en gåva och mannens hade således inte förmått styrka sin invändning om gåva, varför käromålet bifölls och mannen ålades att betala 58 000 kronor samt att ersätta motparten för rättegångskostnader. Rådmannen var dock skiljaktig och ansåg att det var kvinnans mor som inte hade förmått styrka sitt påstående om försträckning, varför käromålet bort ogillas.
Hovrätten konstaterar nu att det i mål om betalning på grund av försträckning, mot bakgrund av praxis från Högsta domstolen, åligger borgenären att styrka sin fordran och uttalar att detta ligger i linje med den så kallade bevissäkringsteorin då en borgenär exempelvis kan se till att det upprättas ett skuldebrev mellan parterna. Domstolen konstaterar att det mot denna bakgrund i det aktuella fallet ligger närmast till hands att anse att kvinnans mor är den som ska åläggas bevisbördan för sitt påstående om att parterna träffat avtal om försträckning.
I det aktuella målet har något skuldebrev eller annan skriftlig dokumentation inte upprättats och några amorterings- eller räntevillkor har inte avtalats. Domstolen konstaterar vidare att kvinnans mor uppgivit att hon avvaktat med betalningskrav avseende skulden till dess att makarnas ekonomi tillät, men att hon exempelvis inte framställt några sådana krav i samband med att hon fått kännedom om att makarna köpt en dyr bil. Det faktum att kvinnans mor först fyra år efter överlämnandet av pengarna, i samband med dotterns skiljsmässa, framställt krav på betalning talar även det, enligt rättens mening, mot att låneavtal ingåtts mellan parterna.
Hovrätten finner mot denna bakgrund att käromålet ska ogillas samt förpliktar kvinnans mor att ersätta sin före detta svärson för dennes rättegångskostnader i tingsrätt och hovrätt.
En ledamot i hovrätten är dock skiljaktig och instämmer med tingsrättens bedömning.
