”Hög tid att politikerna tar ner plakaten om strängare straff och vidtar åtgärder för att uppnå resultat”

KRÖNIKA – av  Bengt Ivarsson, vice ordförande i Sveriges Advokatsamfund och advokat på Kihlstedts Advokatbyrå

Under de senaste 10-15 åren har politiker från flertalet partier i media gått ut och krävt strängare straff. Uppenbarligen har man dels sett strängare straff som en patentlösning på kriminaliteten, dels har man utgått från att väljarna också önskar strängare straff. Frågan är dock om väljarna och politikerna är inne på samma linje.

För såväl den som drabbas av ett brott som allmänheten är det rimligt att kräva av samhället att brottet klaras upp och att den som döms för brottet får sitt straff. Polisen har för att uppnå det förstnämnda – uppklaring av brott – tillförts mycket stora resurser såväl ekono­miskt som personellt. Något förbättrat resultat som står i relation till de ökade resurserna har dock inte uppnåtts. Vad gäller vissa brottstyper är uppklarningsprocenten mycket låg, kring fem procent. Det gäller till exempel bostadsinbrott.

Jag kan förstå att dessa brott kan vara mycket svåra att klara upp om det varken finns vittnesuppgifter eller teknisk bevisning. Frå­gan är dock om det är acceptabelt med en så låg uppklaringsprocent som nu är fallet. Vi ska i detta sammanhang även hålla i minnet att DNA-registren har blivit allt mer omfattande, vilket torde öka möjligheten att klara upp ett brott om det hittas spår på en brottsplats innehållande gärningsmannens DNA.

Polisen genomför visserligen en sedan länge emotsedd omorganisation men frågan är om den i sig kommer leda till väsentligt fler uppklarade brott. Här måste rimligtvis tas till ytterligare åtgärder från politiskt håll, från polisens sida och genom forskning för att se till att polisen uppnår bättre resultat.

Det har från regeringens sida föreslagits att förundersökningsbegränsningar inte ska göras på samma sätt som idag vid till exempel misstanke om ett mycket stort antal brott och då utredningen av de sista brotten överhuvudtaget inte skulle påverka påföljden. Man skulle då måhända uppnå en något högre uppklaringsprocent, men till vilken nytta? Varför lägga resurser på något som ändå inte påverkar slutresultatet?

De som döms för brott får normalt sett även den påföljd som är rimlig i förhållande till brot­tet och omständigheterna i övrigt. Uppenbarligen anser ledande politiker från flertalet par­tier att straffen är för milda.

Med nuvarande system finns det möjlighet att döma den som är mellan 18 och 21 år till ett mildare straff än om vederbörande varit 21 år fyllda. Förslag finns om att ta bort den bestämmelsen. Vi som träffar dessa människor vet att många av dem, trots att de formellt sett är myndiga, har en bristande mognad. Frågan är vad samhället vin­ner på att döma dem till strängare straff än idag. Enligt min uppfattning finns en stor risk att de döms till en tillvaro i fortsatt kriminalitet. De får fler och tätare kontakter med äldre kri­minella som blir förebilder för dessa unga män.

Från politiskt håll argumenteras det även för att skärpa straffen vid återfall i brott. Jag kan förstå den argumentationen men ser inte straffskärpning som det bästa sättet att lösa detta problem. Det borde finnas anledning att i stället se över vad man kan förbättra vid den vill­korliga frigivningen. Kan samhället på ett bättre sätt verka för att de som har avtjänat sitt straff bakom murarna kommer ut till en drogfri tillvaro med bostad och arbete. Här finns idag stora brister. Det borde överensstämma med den arbetslinje som gäller i andra samman­hang att verka för förbättringar på detta område.

Genom ändring i lagstiftningen år 2010 infördes regler som syftar till att domstolarna vid grova våldsbrott ska döma till hårdare straff än tidigare. Min uppfattning som praktiker är att dom­stolarna beaktar dessa regler. Regeringen har dock en motsatt uppfattning och har därför tillsatt en utredning under ledning av riksåklagaren för att se vad som kan göras för att skärpa straffen ytterligare för dessa brott. Måhända hade det funnits anledning att avvakta med denna utredning till dess säkert statistiskt underlag finns och som slutligt har analyserats av Brå.

Problemet med kapning av identiteter och åtföljande bedrägerier har i dagarna uppmärk­sammats. Återigen höjs röster på strängare straff som en lösning även på detta problem. Strängare straff har blivit ett mantra som upprepas allt oftare och i allt snabbare takt. Frågan är bara vilken förankring det har i den kriminologiska forskningen.

Målsättningen för kriminalpolitiken måste rimligtvis vara att minska antalet unga som börjar begå brott och minska antalet personer som återfaller i brott för att därigenom få den totala brottsligheten att minska. Brottsligheten kommer i och för sig sannolikt att minska om man låser in fler personer och ser till att de sitter inlåsta längre tid. Men kommer de sluta begå brott när de avtjänat sina fängelsedomar? Knappast! Dessutom kan man ifrågasätta om de ökade kostnader detta medför står i rimlig proportion till vad man förväntas uppnå.

Det är hög tid att politikerna plockar ner plakaten med rop på strängare straff och i stället börjar vidta åtgärder för att uppnå hållbara resultat.  Många av förslagen om strängare straff kom­mer från regeringen, men några protester hörs inte från oppositionen.

Den nuvarande oppo­sitionen drev även under sin tid vid regeringsmakten igenom avsevärda straffskärpningar – inte minst på sexualbrottsområdet. Det verkar därför finnas en övertro hos politiker i alla läger att strängare straff är vad väljarna vill ha. Jag tror inte det. I stället är min uppfattning att väljarna vill ha en minskad brottslighet, vilket inte i första hand uppnås genom strängare straff.