”HFD:s dom om osanna fakturor – återigen en rejäl bakläxa för Skatteverket”
REPLIK – av av advokat Hans Sundberg, Ekobrottsadvokaterna
I en artikel av den 18 mars 2019 kommenterade min kollega, advokaten Filip Savic, HFD:s dom i mål nr 6757-6759-17 rörande osanna fakturor (Dagens Juridik 2019-03-18). I artikeln konstaterar Filip Savic bland annat följande:
”Bevisrättsliga frågor tas sällan upp till prövning i högsta instans och den omständigheten att HFD tar upp frågeställningarna en andra gång och då på eget initiativ kan därför endast tolkas som en tydlig tillrättavisning av Skatteverket och underrätterna för att de inte följt de riktlinjer som uppställts i 2012 års mål” ( 2012 ref 69 I – III ).
Inte på något sätt oväntat kastade sig före detta skatteombudet Rolf Granath in i debatten (Dagens Juridik 2019-04-10).
Det måste understrykas att Rolf Granath inte uttalar sig som representant för Skatteverket. Han utnyttjar i stället sin nuvarande position som före detta skatteombud åt att, på ett nästintill oförskämt sätt, rikta kritik mot ett av de justitieråd som avkunnade domen. Föga förvånade i och för sig eftersom Rolf Granath redan tidigare i en artikel i Dagens Juridik inledde sina påhopp mot justitierådet i fråga (Dagens Juridik 2019-02-06).
Jag försvarar inte det utpekade justitierådets eventuella blamager men givetvis hade man hoppats på en nyanserad diskussion i sak. På inte mindre än fyra ställen i artikeln återkommer Rolf Granath till att domen är ett resultat ” av justitierådets särintresse och förutfattade mening om bevisvärdering i mål om osanna fakturor ”.
I stället för att för att acceptera att HFD tvingats att ännu en gång ta Skatteverket och underinstanserna i örat så skyller Rolf Granath utfallet på ett enskilt justitieråd. Han går så långt att han hävdar att justitierådet utnyttjat sin befattning som kvalificerad domare att driva en ” skattemässig vendetta ” mot underinstansernas och Skatteverkets bevisvärderingar. I denna vendetta deltar i så fall även justitierådet Inga-Lill Askersjö, f d rättschef och chef för Skatteverkets rättsavdelning 2012 – 2014. Det hade varit klädsamt om Rolf Granath noterat detta.
I en skrivelse av den 25 februari 2013 anförde dåvarande rättschefen vid Skatteverket att HFD:s domar inte innebar en avvikande rättstillämpning. Eftersom Inga-Lill Askersjö nu är delaktig i ännu en dom angående bevisvärdering i mål rörande osanna fakturor måste det rimligen innebära, att Inga-Lill Askersjö insett att Skatteverkets agerande efter domarna 2012 stått i strid mot gällande bevisvärderingsregler. Därför var det nödvändigt för HFD att använda sig av reformatio in melius för att komma till rätta med Skatteverkets och underinstansernas nonchalerande av vad som redan 2012 var gällande rätt.
I stället för att rannsaka sitt agerande har Skatteverket på ett tendentiöst sätt fortsatt tillämpa en bevispresumtion som Skatteverket internt konstuerat. Genom ett system av beteckningar såsom till exempel ”fakturaskrivande bolag” får Skatteverket det att låta som att det i vart fall är mycket sannolikt att fakturorna är osanna.
Det är ytterst sällsynt att Skatteverket ens försöker utreda de omständigheter som ligger bakom det bolag som utfärdat fakturorna. I stället anses det tillräckligt att det så kallade fakturaskrivande bolaget är oseriöst. De omständigheter som ligger bakom detta konstaterande följer en bestämd mall och behöver knappast upprepas här.
Trots att det görs gällande att avtalet mellan beställararen och underentreprenören är ett skenavtal så utreds det nästan aldrig vem som företrätt bolaget som utställt fakturorna. Givetvis beror detta på, enligt Skatteverkets synsätt, att utredning vem som faktiskt företrätt det bolag som klassats som oseriöst inte behövs för att uppnå beviskravet.
Vad Skatteverket implicit påstår är att beställaren begått ett grovt bokföringsbrott som intagit osanna fakturor i sin bokföring. Då fråga är om ett allvarligt brott borde beviskravet vara högre än ” mycket sannolikt”.
Det faktum att pengarna tagits ut kontant eller förts över till andra konton tar Skatteverket som en bekräftelse på att fakturorna är osanna. Utan ytterligare utredning konstaterar Skatteverket att detta måste innebära att pengarna efter uttagen lämnats över till företrädaren för beställaren i enlighet med skenavtalet. Den alternativa hypotesen att det oseriösa företaget kan ha haft som affärsidé att på egen hand använda kontanterna för att avlöna egen svart arbetskraft har aldrig föresvävat Skatteverket.
I domen upprepar och även utvecklar HFD vilka beviskrav som gäller i mål om osanna fakturor. Då detta innebär att Skatteverkets egenkonstruerade bevispresumtion för all framtid borde vara begraven blir Rolf Granath så upprörd, att han inte drar sig för att mästra upp HFD:s ledamöter. Han inkompetensförklarar HFD och hävdar att justitieråden saknar kunskap och förståelse hur en faktisk verksamhet fungerar. Det fiskala nit som präglar Rolf Granath får honom att fullständigt tappa fotfästet.
Nu tror jag att det finns så mycket förstånd inom Skatteverket att verket tar ett bestämt avstånd från Rolf Granaths uppfattning och att han isoleras på sin kammare ensam med sina åsikter.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här
