”HFD:s dom innebär att makthavarna får hantera vissa medborgare som saker”

LSS-reformen (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) håller på att urholkas. Det är inte bara den personliga assistensen som stramas åt. Det har blivit allt svårare att få insatser som ledsagarservice och kontaktperson och detta sker utan några ändringar i själva lagtexten.

Förarbetena är tydliga med att det inte ska spela någon roll var man bor. En person som har rätt till LSS-stöd ska kunna flytta till en annan kommun och vara säker på att få fortsatt stöd. Denna rättighet har stärkts genom en lagändring (2011:329) härom året. Det är bra men inte heltäckande.

Regeringen har förutsatt att en person – som av så kallade särskilda skäl inte har kunnat få sin LSS-insats, boende med särskild service, i kommunen där man bor utan hänvisats till en annan kommun – självklart vill flytta tillbaka när den ursprungliga kommunen kan tillgodose insatsen. Regeringen påpekar också att de alternativa lösningarna måste utformas så att de inte äventyrar den enskildes valfrihet och integritet.

Men om nu den enskilde har bott i den andra kommunen under många år, rotat sig och stortrivs, är helt nöjd med LSS-stödet och anser att de goda levnadsvillkoren är till fullo förverkligade – ska den enskilde tvingas tillbaka till den ursrpungliga kommunen när man efter lång tid fått en plats i en gruppbostad?

Lagändringen innebär en stärkning av rätten till förhandsbesked om möjligheten att få sin insats i den nya kommunen men inget inflytande över verkställigheten. Men den nya kommunen kan säga, ”ja du ska fortsätta att få LSS-insatsen men det får bli i den gruppbostad vi hänvisar till och inte den där du bor nu”. Hur blir det då med valfriheten och integriteten?

Problematiken har aktualiserats i en dom från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD). I domen ges en kommun rätt att tvinga en kvinna med omfattande funktionshinder att flytta tillbaka till kommunen efter att under många år haft sitt hem på annan ort, rotat sig där och förklarat sig ha just de goda levnadsvillkor hon behöver och önskar sig.

Den socialterapeutiska miljön och omvårdnaden är en viktig bidragande orsak till hennes välbefinnande. Bakgrunden är att kommunen, då beslutet om stöd togs, inte kunde tillhandahålla något LSS-boende. Nu finns en sådan möjlighet och enligt domslutet kan kommunen ändra genomförandet av sitt tidigare beslut även om detta sker genom en tvångsflytt.

Man kan fråga sig om HFD tillräckligt beaktar den starka rättighetskaraktären hos LSS. HFD verkar inte heller lägga någon vikt vid Socialstyrelsens utlåtanden, den centrala myndighet som förtydligar och stödjer förverkligandet av välfärdsreformer som LSS. Slutligen verkar inte HFD betrakta FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som ett dokument värt att beakta i rättsprocessen.

Den humanistiska människosynen beskrevs i LSS-propositionen på följande sätt: Människan är alltid att betrakta som en individ med ett värde i sig. Den människa som har ett svårt funktionshinder får aldrig betraktas som föremål för åtgärder, utan skall ses som en individ med rättigheter.

Genom ratificeringen av FN-konventionen har Sverige också ställt sig bakom konventionens tanke om det inneboende värdet och värdigheten hos alla dem som tillhör människosläktet och deras lika och obestridliga rättigheter. Men en sådan respekt för människovärdet saknas i domen. Kvinnan ses just som ett föremål, en sak som ska flyttas i linje med kommunens intressen, inte för att tillgodose hennes rättigheter.

Goda levnadsvillkor är inte detsamma för alla. Det är ett mått på individens upplevelse av kvalitet i LSS-stödet. Propositionen talar ofta om behov och önskemål tillsammans och LSS starka betoning på individens självbestämmande innebär att personens egen uppfattning om vad som är goda levnadsvillkor just för henne ska tillmätas stor vikt.

Socialstyrelsen hänvisar också till lagtextens ord om goda levnadsvillkor när man motsätter sig tvångsflytten. Varaktigheten i stödet lyfts särskilt fram. I de öppna jämförelser som nu börjar bli vanliga för äldre- och funktionshinderomsorg är SKL och Socialstyrelsen noga med att skilja på förutsättningar för kvalitet och upplevd kvalitet. Vad kommunen kan garantera är vissa förutsättningar för goda levnadsvillkor. Men det är personen själv som avgör vad som är goda levnadsvillkor för just henne.

Som HFD skriver har kommunens beslut betydande faktiska verkningar för kvinnan och dessa gäller inte bara vid själva tvångsflytten utan allt framgent. HFD säger uttryckligen att man ska göra en prövning om den enskilde tillförsäkras goda levnadsvillkor genom beslutet om ändrat genomförande. Men domstolen har enbart bedömt den närmaste tiden efter tvångsflytten, inte framtiden under överskådlig tid. För denna framtid har man tagit kommunens ord för givna och anser att den förhållandevis långa tiden i den nuvarande bostaden i och för sig inte hindrar att kvinnan kan anses tillförsäkras goda levnadsvillkor i den nya bostaden. Orden ”i och för sig inte hindrar” är inte särskilt löftesrika och kvinnan är av en helt annan uppfattning.

Sammanfattningsvis verkar HFD bortse från flera LSS-värden. Lagens avsikt är att ge den enskilde medborgaren med funktionshinder ett tydligt företräde framför den ansvariga kommunens intressen. LSS starka rättighetskaraktär var avsiktlig från riksdagspolitikernas sida. Det kommunala självstyret skulle begränsas.

HFD ger nu kommunen makt över sina funktionshindrade medborgare, en makt som man inte har över sina övriga kommunmedborgare. Kvinnan tycks vara till för kommunen och inte tvärt om. För medborgare med omfattande funktionshinder och deras närstående kan domstolens beslut uppfattas som att högsta rätt innebär högsta orätt.

Det är inte av ekonomiska skäl som kommunen vill ta hem kvinnan utan av planeringsskäl. Den springande punkten i domstolens beslut är således att kommuner nu fått rätt att behandla vissa av sina medborgare som saker, som kan flyttas och placeras som det passar de makthavande.

Gäller inte längre det ursprungliga politiska målet att stärka funktionshindrades rättigheter till förmån för kommunens intresse? Har HFD påtagit sig den politiska rollen att verka i kommunens intresse och utan argument köra över Socialstyrelsens utlåtande? Denna dom är inte unik. Det finns en trend i flera domar från HFD på senare tid att sätta LSS värdegrund åt sidan. Regering och riksdag måste återta initiativet så att den humanistiska människosynen tydligare skrivs in i LSS och med en hänvisning till FN-konventionen.

Regeringen måste också fylla luckan vid senaste ändringen av LSS 16 §. Oberoende av vistelsetiden i en ny kommun måste den enskilde kunna fortsätta att få sitt LSS-stöd där, om olika personliga skäl och särskilda behov talar för detta. Redan i LSS-propositionen talades om alternativa utförare med särskild inriktning såsom socialterapeutiska miljöer, eller särskild kompetens såsom teckenspråklig eller annan specifik kompetens. Allt tal om valfrihet klingar annars ihåligt.

Abbas Haghjo, ordförande FUB Umeå

Barbro Lewin, Uppsala FUB

Anders Pettersson, FUB Boden

Lennart Tehage, förbundsledamot, Riks FUB