En obegränsat skattskyldig man redovisade i sin inkomstdeklaration för 2005 års taxering endast lön från arbetsgivare i Sverige, men upplyste om att han även haft lön från arbetsgivare i Finland, men att denna beskattats där.
Skatteverket undantog en del av lönen avseende arbete som utförts i Finland i enlighet med en bestämmelse i det nordiska dubbelbeskattningsavtalet, men fann att närmare 1,8 miljoner kronor skulle tas upp till beskattning i Sverige. Verket ansåg att Finland endast kunde göra skatteanspråk på den del av lönen som avsåg tid då mannen fysiskt vistats i Finland.
Länsrätten fann dock efter överklagande att Skatteverket i sin bedömning utgått från den så kallade 183-dagarsregeln i det nordiska dubbelbeskattningsavtalet och att denna regel avsåg en annan situation än den aktuella. I den tillämpliga bestämmelsen i artikel 15, punkten 1 sades ingenting om att skattesubjektet var tvunget att vistas i Finland för att den ifrågavarande inkomsten skulle beskattas där och det saknades enligt domstolen grund för att lägga tolkningen av 183-dagarsregeln till grund för tolkningen av uttrycket ”utfört” i formuleringen ”i den mån det arbete som inkomsten avser utförts i Finland”.
Domstolen konstaterade vidare att mannen var anställd som VD vid en koncern med huvudkontor i Finland samt att det ingick i hans arbetsuppgifter att besöka koncernens olika verksamheter i de länder där de bedrivs. Rätten ansåg mot denna bakgrund att de 112 dagar då mannen befunnit sig på tjänsteresa i andra länder än Finland och Sverige fick anses påkallade av det finländska bolagets behov av styrning, ledning och uppföljning av verksamheten och att dessa dagar därför avsåg arbete utfört i Finland.
Länsrätten biföll mot denna bakgrund överklagande från mannen och fann att han inte skulle beskattas i Sverige för någon del av sin anställningsinkomst från Finland.
Skatteverket överklagade och anförde bland annat att det inte var tillräckligt att Finland drog nytta av det arbete som mannen utförde under tjänsteresor i andra länder, utan att Sverige i egenskap av hemviststat hade beskattningsrätten till alla inkomster utöver de som avsåg arbete som fysiskt utförts i Finland.
Kammarrätten delade emellertid länsrättens uppfattning och avslog överklagandet.
Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, beslutar nu att meddela prövningstillstånd i frågan huruvida den aktuella formuleringen i artikel 15.1 i det nordiska skatteavtalet innefattar ett krav på fysisk närvaro för att arbetet ska anses utfört i den andra staten.
