”HFD satte ner foten i ännu ett uppfostringsmål – bra att Skatteverkets bevisning underkändes”

DEBATT/REPLIK – av advokaten Jan Thörnhammar

Högsta förvaltningsdomstolen har, som det ibland heter, satt ned foten i ett avgörande den 7 februari 2019 (6760-6763-17). HFD erinrade om närmast självklara krav angående beviskrav och bevisvärderingen. Det var åter fråga om osanna fakturor och sådant som hade slagits fast i 2012 års avgörande (HFD 2012 ref. 69).

Den före detta processföraren vid Skatteverket, Rolf Granath, ställer HFD vid skampålen i en debattartikel här i Dagens Juridik (2019-04-10).

Den brist på respekt som Rolf Granath därmed visar HFD är motbjudande. Om den inställningen också finns hos skattedomstolarna blir det omöjligt att återupprätta förtroendet efter de allvarliga missförhållanden som har förekommit. Det räcker inte med intervaller om sju år mellan avgöranden i HFD angående minimikrav i bevisfrågor. 

I mål om osanna fakturor klandras ofta ett entreprenörsföretag som har anlitat ett företag för en del av entreprenaden. I stället för att faktiskt arbete har beställts och utförts har Skatteverket fått det att framstå som om osanna fakturor beställts av entreprenören.

Arbetena har som regel varit ostridigt utförda. I många fall har även arbetarna identifierats och att de har fått lön av underentreprenören.

Likväl nekas beställaren avdrag för fakturona inklusive moms och löneskatter har istället påförts. Många konkurser har blivit följden.

De många målen angående osanna fakturor har framstått som en form av ”uppfostringsmål”. Skatteverkets ambition har varit att tvinga marknadens aktörer att kontrollera varandra och att ha varit i god tro har inte räckt. Den kontroll som anses nödvändig ankommer på Skatteverket att göra inom ramen för F-skattesystemet.

I dessa mål har det räckt för Skatteverket att peka på sådant som indikerar ett fusk och emellanåt påstås så långsökta förhållanden att man tar sig för pannan. Som regel har domstolen ändå svalt hela betet.

Domstolens huvuduppgift är att agera självständigt och skilja agnarna från vetet och inte spekulera i skuldfrågan. I inget av de fyra målen i HFD 2012 ref. 69 hade Skatteverket styrkt att oriktig uppgift hade lämnats. Det säger en del om hur illa ute Skatteverket har varit.

Men Skatteverket har fortsatt sitt fälttåg beväpnad endast med antaganden, förmodanden och indikationer. Det är en svag beväpning som är svår att förena med de mycket stränga krav som myndigheten ställer på marknadens aktörer. 

Rolf Granath anser att det ska räcka för Skatteverket att påtala förhållanden som talar i en viss riktning. Sådana för Skatteverket ”typiska omständigheter” ska leda till det påstått uppställda beviskravet, det vill säga ”tillräckligt sannolikt”. Skuldfrågan grundas på en rent påhittad presumtion och den blir i praktiken omöjlig att freda sig emot.

I ett debattinlägg i Dagens Juridik (2018-10-29) kommenterade jag bland annat Demoskops undersökning bland praktiskt verksamma på skatteprocessens område. Undersökningen visade att en majoritet var mycket kritiska till domstolarnas bevisvärdering.

De allra flesta håller nog med om att man inte ska kunna fällas till ansvar för en misshandel eller mord redan på den grunden att man funnit en kniv i fickan på den utpekade gärningsmanen, men det anser uppenbarligen Rolf Granath. Skatteprocessen angående osanna fakturor har präglats av sådana grova felaktigheter.

Rolf Granath klandrar dessutom HFD för att ”ha total brist på insikt och förståelse för hur en faktisk verksamhet bedrivs och fungerar”, som om enskilde ledamöters kunskaper om branschförhållanden m.m. är relevant i den dömande verksamheten.

Jag har haft ett antal mål om osanna fakturor och har förlorat nästan alla.

En vinst är jag dock särskilt tacksam för. I det fallet ansökte bolagsmannen om anstånd att betala den påförda skatten och tjänstemannen sa till honom rakt i ansiktet att myndigheten inte förhandlar med eko-brottslingar. I detta skede fanns det ännu inte någon dom. Rolf Granaths intsällning är tyvärr utbredd.

Företagaren ifråga drabbades en kort tid senare av en hjärtattack och han var en hårsmån från att lämna jordelivet. När jag åtskillig tid senare meddelade honom om den friande domen grät han av lycka och tacksamhet.

Flera andra företagare har med röda ögon bett mig att förklara hur myndigheterna kan göra som de gör; ”Jag har ju bara beställt de arbeten som utförts… och företaget har ju F-skattsedel och är fortfarande fullt verksamt”.

Justitierådet Margit Knutsson har i SvJT (1-2017) uttryckt förvåning och sagt sig vara bekymrad över ett avgörande år 2015 i Förvaltningsrätten i Uppsala. Ett avgörande som inte är förenligt med 2012 års prejudikat.

Om ett prejudikat inte beaktas är domstolens auktoritet hotad. Alla ledamöter I HFD borde vara bekymrade.

Den parallella Högsta domstolen har gång efter annan erinrat om beviskrav och bevisningens styrka. Upprepade avgöranden har behövts för att säkerställa en rättvis rättegång. Måtte HFD göra detsamma.

Det är oklart om Rolf Granath har tagit del av den rapport som Svensk Näringsliv publicerade i juni 2010 (F-skattsedelns rättsverkningar). För dem som värnar om rättssäkerheten på det skatterättsliga området var rapporten mycket nedslående. Utifrån 31 domar redovisades en minst sagt spretig hantering av mål angående osanna fakturor. En majoritet utifrån förutfattade meningar.

Rapporten pekade på hur olika domstolarna hade hanterat frågor av central betydelse för kravet på en rättvis rättegång. Anmärkningsvärt var att det utifrån de granskade domarna inte ens klart framgick vilka bevisvärden som uppfattas som nödvändiga för att det påstådda händelseförloppet ska anses visat.

Domstolarnas olika beviskrav säger en hel del om hur illa ställt det var i dessa 31 domar.

Åtskilliga mål har avgjorts före år 2012 och många såg fram emot ett besked när HFD efter mycket om och men meddelade prövningstillstånd. HFDs avgörande (2012 ref. 69) var mycket välkommet.

Dyster blev tillvaron när det stod klart att underinstanserna i många fall helt struntade i avgörandet. Rolf Granath har själv bekräftat (SvJT 6/7-2017) att det finns hundratals domar efter 2012 års avgörande som avgjorts på samma sätt som det av justitierådet Knutsson kritiserade avgörande i SvJT 1-2017. Vart är rättsväsendet i så fall på väg?

Har man en grundsyn som innebär att det räcker med så låga beviskrav som Rolf Granath anser, måste avgörandet i februari kännas som om taket störtat in.

Nej du Rolf Granath, en stor skam (läs rättsskandal) är utgången i de många målen före 2012 års prejudikat. En ännu större skam borde rättsväsendet känna över de enligt uppgift hundratals mål som uppenbarligen inte följt 2012 års avgörande. Det har i så fall varit fråga om en uppenbart felaktig rättstillämpning.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här