Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”HFD har lämnat sin roll som uttolkare av lagen och skapar själv politiken för funktionshindrade”

Debatt
Publicerad: 2013-04-24 11:58
Barbro Lewin

DEBATT – av bl. a. Barbro Lewin, Med. dr, funktionshinderforskare och medlem i FUB

 

Maria Larsson skrev lugnande i den senaste LSS-propositionen (2009/10:176) att funktionshindrades levnadsvillkor inte skulle försämras: ”Det finns samma grundläggande skäl till att reglera rättigheter till stöd och service för vissa personer med funktionsnedsättningar i dag som när lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade tillkom. Det handlar ytterst om att tillförsäkra personer med omfattande och varaktiga stödbehov insatser som de behöver för sitt dagliga liv.”

De begränsningsningsförslag som kom gällde enbart den mycket omdiskuterade – och tyvärr ibland missbrukade – insatsen personlig assistans. Men även om regeringen inte ändrar LSS, gör Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) genom en ny bedömningsmetod en tydlig begränsning och urholkning av LSS-tanken.

Domstolen introducerar en ny rättspraxis som innebär att man kräver formell och strikt lagreglering av vad som ska göras eller vad som förbjuds. Förarbetena till lagen – där mycket av de politiska intentionerna framgår och som tidigare var viktiga för bedömningen – spelar nu en mindre roll.

Ett exempel från HFD:s nya bedömning kan illustrera hur man numera resonerar. HFD 2011 ref. 8 slår fast följande: ”Omkostnader som kan uppstå för ledsagare i samband med fritids- och kulturella aktiviteter ingår inte i insatsen ledagarservice enligt 9 § 3 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade”.

En funktionshinderpolitisk princip är att en medborgare inte ska ha merkostnader på grund av sitt funktionshinder. Den som har insatsen ledsagarservice ska stå för sina egna omkostnader men inte för ledsagarens omkostnader, när man till exempel går på bio eller en fotbollsmatch. Detta har hittills varit vad som gällt.

HFD anser nu att socialnämnden inte kan tvingas stå för kostnaderna inom ramen för insatsen, eftersom det inte finns någon laglig reglering för ett sådant förpliktande. Man gör en korrekt och informativ beskrivning av den politiska beslutsprocessen och ärendets gång genom underrätterna och konstaterar att omkostnader i samband med insatser överhuvudtaget inte verkar ha aktualiserats i förarbetena.

HFD tolkar den uteblivna regleringen som att politikerna endast avsett en tämligen begränsad insats. En annan – kanske naiv – tolkning är att politikerna förväntade sig att kommunerna utan pekpinnar skulle följa den funktionshinderpolitiska principen och stå för omkostnaderna.

HFD framhåller också att kommunerna kunde få stora och oförutsebara kostnader, som man inte kan styra. Det kommunala intresset hävdas således med tydlig emfas.

För att ytterligare markera det ekonomiska hotet, påpekar man att omfattande insatser i assistansliknande former inte kan anses ligga inom ramen för ledsagarservice. Nej, så är det och det är inte vad ledsagarservice i allmänhet handlar om utan ganska beskedliga omkostnader såsom buss- eller spårvagnsbiljetter, bio eller en musikpub, fika då och då.

HFD pekar på möjligheten för den enskilde att söka ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. Sannolikt skulle en sådan lösning innebära mer byråkrati och inte innebära någon besparing för kommunen.

En del funktionshindrade medborgare kanske inte heller är berättigade till sådant bistånd. Kammarrätten hänvisar till försäkringskassans ersättningar vid merkostnader på grund av funktionshinder. Även detta innebär en ökad byråkratisering med osäker utgång för den enskilde, men fördelaktig för kommunen genom en övervältring av kostnader från kommunen till staten. Det är oklart vad den samhällsekonomiska vinsten blir.

HFD tar inte upp frågan om situationen skulle kunna ses ur ett arbetsgivar och/eller arbetstagarperspektiv. Detta argument, som innebär att kommunen har ett arbetsgivaransvar för insatsens utförande, framförs av den medborgare som överklagat kammarrättens bifall till kommunens överklagande. Ledsagaren är ju anställd för att uföra ett uppdrag och därmed kan omkostnader uppstå som arbetsgivaren rätteligen bör stå för.

Mellan den medborgare som får insatsen ledsagarservice och den som utör uppdraget finns inget ekonomiskt ansvarsförhållande. Och det handlar inte om den enskildes kostnader.

Konskevensen är att HFDs domslut i hög grad tjänar det kommunala intresset på de funktionshindrades bekostnad. Rättigheter för medborgare med omfattande funktionshinder begränsas. LSS-tanken om deras rätt till goda levnadsvillkor urholkas.

Den rättspraxis som nu slagits fast är orättfärdig. Den ligger inte i linje med intentionerna i den demokratiskt beslutade rättighetslagen LSS.

Genom ett formalistiskt synsätt – en juridifiering av reformtillämpningen – har HFD lämnat sin traditionella roll som uttolkare av politiska beslut. Nu skapar man själv politiken. Och den politiken innebär att en stark rättighetslag som LSS, vars avsikt just var att inte underordnas det kommunala självstyret, har förlorat sin rättsliga kraft.

Regeringen måste ta initiativet och stoppa detta hot mot de funktionshindrades goda levnadsvillkor och återupprätta LSS.

 

Abbas Haghjo, ordförande FUB Umeå

Barbro Lewin, FUB Uppsala

Anders Pettersson, FUB Boden

Lennart Tehage, förbundsledamot, Riks FUB

FUB står för Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning


Dela sidan:
Skriv ut:


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se