”HFD gav Naturskyddsföreningen rätt att föra talan – men avgörandet saknar en viktig aspekt”

DEBATT – av advokat Viktor Falkenström, Hamilton Advokatbyrå Karlstad   

En fråga som blivit mer och mer aktuell i debatten kring prövningar enligt reglerna i miljöbalken och tillhörande lagstiftning är att dessa prövningar tenderar att ta lång tid i anspråk. Från start till mål kan det röra sig om i värsta fall flera år innan en verksamhet har alla behövliga tillstånd på plats.

Detta är en sak som ofta från verksamhetsutövarnas sida lyfts fram som ett problem, vilket även har lett till att lagstiftaren på olika sätt har försökt att förenkla olika delar av tillståndsprocessen.

Ett skäl till att saker och ting tar längre tid är att dessa frågor allt som oftast överklagas av allmänheten och andra organisationer. Att man, trots att man inte är egentligt berörd av ett beslut, ändå kan överklaga det går att härleda till den så kallade Århuskonventionen.

Detta är en internationell konvention i FN:s regi som både Sverige och EU har tillträtt och dess regler har införlivats i svensk rätt (FN/ECE:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och rättslig prövning i miljöfrågor, av EU antagen genom KOM (2003) 625).

Grundprincipen i Århuskonventionenen är att ge medborgarna i varje tillträdande land en möjlighet att påverka processer som gäller miljön i allmänhet. Denna rätt ges även för organisationer under vissa premisser. I Sverige har konventionen medfört att exempelvis Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) har talerätt i de flesta ärenden som gäller frågor reglerade i miljöbalken.

Nu har dock frågan om nämnd förenings möjlighet att överklaga beslut tagna i enlighet med skogsvårdslagen aktualiserats. Bakgrunden är ett beslut om avverkning av fjällnära skog, något som erfordrar tillstånd enligt skogsvårdslagen (SFS 1979:429).

SNF kom att överklaga detta beslut och menade i samband med detta att föreningen hade talerätt med hänsyn till reglerna i Århuskonventionen. Detta var något som Förvaltningsrätten höll med om men inte Kammarrätten. Målet kom därefter att nå Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) som i målet 5962-12 – där avgörandet kom den 14 februari 2014 – klargjorde att även i mål som avser skogsvårdslagen så har SNF talerätt enligt Århuskonventionen. Domstolen grundar detta sitt beslut främst på vad som framgår av artikel 9.3 i konventionen.

Kort kan sägas att hela artikel 9 gäller rätten till rättslig prövning. Dock finns det olika varianter på denna rättighet och för artikel 9.2 finns vissa begränsningar i form av vilka frågor som får överklagas. När det gäller artikel 9.3 är det dock inte frågan om samma begränsningar anser HFD, något som man även har stöd för i praxis från EU-domstolen och Mark- och miljööverdomstolen samt i handboken för Århuskonventionen. Det som är avgörande för rätten att överklaga är att det är frågan om

• ”handlingar (på engelska acts) och underlåtenheter (på engelska omissions) av personer och myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen”

Detta till skillnad från artikel 9.2 som anger att det ska vara frågan om prövning på så sätt att man som privatperson eller organisation har

• ”rätt att få den materiella och formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av artikel 6 ”

HFD konstaterar således att SNF har talerätt och domstolen har visat målet åter till Kammarrätten.

Jag vill inte påstå att jag har ens i närheten av lika lång erfarenhet av juridiska spörsmål som medlemmarna av HFD. Just när det gäller Århuskonventionen och skogsvårdslagen har jag dock en del erfarenhet som gör att jag anser att man åtminstone bör diskutera riktigheten i HFD:s beslut i denna del.

Jag har alltid uppfattat 9.2 i konventionen som den del av konventionen som medger en rätt att överklaga ärenden som gäller tillstånd. Det talas ju i denna del av artikeln om en rätt att få den materiella och formella giltigheten av ett beslut prövat. Artikel 9.3 måste ju rimligen avse något annat, annars saknas skäl att reglera dessa rättigheter i en annan del av artikeln.

Såsom jag alltid har tolkat det är det för artikel 9.3 frågan om en rättighet att få till en prövning av ett besluts laglighet som sådan, något som kan liknas vid en rättsprövning av regeringens beslut enligt den särskilda lagen (2006:304) om rättsprövning. Det handlar alltså enligt min uppfattning om en begränsad rätt till talan som enbart gäller de formella grunderna för en myndighets beslut.

Att så är fallet styrks även av det faktum att den engelska originalversionen av konventionen talar om att det ska vara frågan om prövning av ”acts” och ”omissions”. Rätten att klaga gäller således inte de materiella delarna av ett beslut, i annat fall skulle frågan regleras inom ramen för artikel 9.2.

Mycket av det som HFD anger i sin dom är i övrigt helt korrekt enligt min uppfattning. Artikel 9.3 omfattar långt fler typer av ärenden än artikel 9.2, något som även EU-domstolen och Mark- och miljööverdomstolen har kommit fram till i olika avgöranden. Jag vill dock mena att det HFD även borde ha klargjort i sitt avgörande i nu aktuellt fall att den talerätt som SNF har erhållit är begränsad och omfattar enbart rätten att få prövat om Skogsvårdsstyrelsen i detta fall har fattat ett beslut som är i enlighet med svensk rätt.

SNF har inte någon rätt att få prövat övriga aspekter, vilket inkluderar den materiella grunden för beslutet.

Mina slutsatser i dessa delar kan mycket väl vara felaktiga, jag utger mig inte för att vara en fullfjädrad expert i frågan. Dock tycker jag att om det inte vore på det sätt som jag angett så verkar det enligt min uppfattning helt saknas anledning att reglera talerätten i två olika paragrafer på det sätt som gjorts med artikel 9.2 och 9.3. Det mest logiska vore i så fall att ha en gemensam reglering som anger att talerätt alltid ska finnas då miljöfrågor aktualiseras. Så har dock inte skett i Århuskonventionen vilket enligt min mening självklart är ett aktivt val med en klar grund.

Denna aspekt av Århuskonventionen saknar jag helt HFD:s analys kring vilket är högst olyckligt. Detta då HFD:s avgörande som det är nu indikerar en rätt för SNF och liknande organisationer att överklaga alla beslut och tillstånd hänförliga till skogsvårdslagen. En sådan ordning anser jag dels inte vara förenlig med grundtanken i Århuskonventionen och dels riskerar att leda till att många ärenden enligt skogsvårdslagen riskerar att överklagas av parter som egentligen inte ska ha en fullständig talerätt.

Läs också:  

HFD: Fel att avvisa Naturskyddsföreningens överklagande om skyddsvärd skogsmark