Europakonventionen hindrar inte att en person över 18 år vårdas med stöd av LVU mot bakgrund av sitt socialt nedbrytande beteende.
Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast i ett färskt avgörande.
Domstolens chef, Helena Jäderblom, är dock skiljaktig och anser att det strider mot konventionen att bereda en 18-åring vård som innebär frihetsberövande på grund av dennes socialt nedbrytande beteende.
Socialnämnden i Malmö beslutade i november 2019 om ett omedelbart omhändertagande av en då 18-årig pojke och han placerades på ett särskilt ungdomshem. Socialnämnden vände sig därefter till förvaltningsrätten och ansökte om att pojken skulle beredas vård med stöd av LVU och pekade, bland annat, på att han rört sig i riskmiljöer med kriminalitet och droger samt under längre tid ”haft ett normbrytande beteende”.
Enligt förvaltningsrätten hade 18-åringen ett ”socialt nedbrytande beteende” som på ett påtagligt sätt riskerade att skada hans hälsa och utveckling samt att han inte kunde ges vård på frivillig väg – och biföll ansökan. 18-åringen kom att överklaga beslutet och anförde att han saknade vårdbehov och pekade på att det skulle strida mot Europakonventionen att vårda honom på en låst institution med hänvisning till ett socialt nedbrytande beteende mot bakgrund av hans ålder.
Överklagandet avslogs dock av kammarrätten – men i början av förra året meddelade Högsta förvaltningsdomstolen prövningstillstånd och målet har nu slutligen avgjorts där.
Får inte äventyra syftet bakom artikeln
I domen konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att vård av en ung person med ett socialt nedbrytande beteende, som innefattar ett frihetsberövande, omfattas av Europakonventionens undantag för frihetsberövanden vid så kallad skyddsuppfostran. En fråga för HFD har därför varit huruvida det aktuella undantaget är tillämpligt när det rör en person som är 18 år eller äldre eftersom undantaget endast gäller vid frihetsberövande av underåriga.
Vad som avses med underårig preciseras dock inte i den aktuella artikeln och HFD skriver att det inte går att, enbart utifrån konventionstextens lydelse, avgöra vid vilket ålder någon ska anses underårig i konventionens mening. Enligt HFD måste den nationella lagstiftaren ”ha ett visst utrymme” att i det aktuella sammanhanget ”tillämpa en annan åldersgräns än den som används i flertalet andra avseende för att avgränsa barn från vuxna”. Avgränsningen får dock inte, enligt HFD, vara sådan att den ”skulle kunna äventyra syftet bakom artikel 5 i EKMR, alltså skydda mot godtyckliga frihetsberövanden.
Inget hinder mot frihetsberövande vård
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar vidare att Sveriges reglering av åldersgränser för tvångsvård enligt LVU ”är resultatet av ett uttryckligt ställningstagande om hur unga bäst kan ges vård och möjligheter till rehabilitering när de befinner sig i en svår social situation”. Möjligheten att även bereda 18-20 åringar vård är också begränsad och det finns därför, enligt HFD, ”inte anledning att befara att en på så sätt utformad reglering leder till godtyckliga frihetsberövanden i strid med konventionens syfte”.
Mot bakgrund av detta anses regleringen, som är inriktad på att hjälpa unga, som ”utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas”, ligga inom det tolkningsutrymme som ges i konventionen.
Högsta förvaltningsdomstolen slår därför fast att det inte strider mot den aktuella artikeln i konventionen att bereda 18-åringen vård, som innefattar frihetsberövande, mot bakgrund av dennes socialt nedbrytande beteende.
Chefen skiljaktig
Domstolens chef, Helena Jäderblom, är dock skiljaktig och anser att begreppet ”underårig” i konventionsartikeln ”inte kan tolkas som att det omfattar unga personer som är myndiga och således inte står under vårdnadshavares ansvar eller beskydd”. Enligt Jäderblom strider det därför mot konventionen att med stöd av LVU bereda en 18-åring vård som innebär frihetsberövande på grund av socialt nedbrytande beteende.
