En stadsdelsnämnd i Göteborg avslog sommaren 2010 två makars ansökan om att med avseende på årskurs åtta få bedriva hemundervisning för sin dotter, född 1996, som tidigare hemundervisats under årskurs ett-sex.
Nämnden konstaterade bland annat att den föreslagna hemundervisningen inte kunde anses vara ett fullgott alternativ i de senare årskurserna och att hemundervisning inte tillgodosåg den sociala träning som en elev får i skolan.
Föräldrarna överklagade beslutet och anförde bland annat att de hade rätt att hemundervisa så länge det inte finns faktiska brister i hemundervisningen. Flickans far hade vidare akademisk bakgrund på högskolenivå och modern hade fullgjort gymnasiet med höga betyg. Det var enligt föräldrarna på gränsen till ett dåligt skämt att angripa deras kompetens att undervisa sitt barn i högstadiet.
Förvaltningsrätten konstaterar att föräldrarna fått avslag på motsvarande ansökan avseende årskurs sju, att förvaltningsrätten avslagit överklagande i målet och att frågan ännu inte prövats av kammarrätten. Domstolen konstaterar att förutsättningarna alltjämt är desamma som tidigare, med avseende på att föräldrarna saknar behörighet att undervisa i de ämnen som ingår i kursplanen för den avsedda årskursen.
Domstolen uttalar vidare att det i högre årskurser ställs allt högre krav på vårdnadshavarens egna kunskaper, färdigheter samt på deras förmåga att förmedla dessa till sitt barn.
Förvaltningsrätten instämmer vidare med stadsdelsnämnden i att flickan genom hemundervisningen inte erbjuds den sociala träning som är ett av skolans huvudsyften och tar fasta på den självständiga betydelse som närvaro i undervisning och deltagande i gruppdiskussioner har för betygsättningen. Vid en helhetsbedömning anser rätten att hemundervisning inte är ett fullgott alternativ för flickan under årskurs åtta, varför överklagandet avslås.
