DEBATT – av Jonas Segersam och Mats Hellberg, ordförande och vice ordförande i RFFR, Riksförbundet för familjers rättigheter
De skenprocesser som under decennier resulterat i att oskyldiga föräldrar har dömts till fängelse och att deras barn tvångsplacerats i fostervård måste omedelbart stoppas. Vi inom RFFR har kontakt med många av dessa familjer och kan se tydliga mönster.
De starka gruppsykologiska faktorer som var verksamma i Quick-målen och senast i Macchiarini-affären är inte isolerade företeelser. De har i den viktiga handläggningen av misstänkt spädbarnsmisshandel systematiskt samverkat till en omfattande vanvård av barn och ett okänt antal rättsövergrepp.
Mårten Schultz, professor i civilrätt, har i Sveriges radio kallat det för en nationell rättsskandal.
Nyligen släppte SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, en uppmärksammad rapport om skakvåld, kallat Shaken Baby Syndrom (SBS) / Abusive Head Trauma (AHT). Den visar att de fynd man påstått utgöra vetenskaplig grund och bevis för spädbarnsmisshandel i själva verket saknar vetenskaplig förankring och bygger på cirkelbevisning.
Av över 3 700 analyserade artiklar var det bara två som uppfyllde en medelhög kvalitetsnivå.
Därmed är det kvalitativt utrett att de rättsprocesser som iscensatts utifrån vissa fynd på spädbarn, som saknar yttre tecken på vanvård, i själva verket har varit skenprocesser.
Skenprocesser resulterar i justitiemord som döljs bakom vad som tycks vara korrekta rättegångar och ett korrekt juridiskt förfarande.
Rättsväsendet har sanktionerat verksamheter som byggts upp kring pseudovetenskap genom att den falska vetenskapen använts som bevisunderlag för fällande domar och tvångsåtgärder.
I ett juridiskt examensarbete om skakvåldsmål med titeln ”Rättssäkerheten kring medicinska sakkunnigutlåtanden – i mål om barnmisshandel”, Stockholms universitet 2015, konstaterar Victoria Arvidsson att ”skadebilden som de sakkunniga uppgett… per automatik har uppfyllt det rättsliga orsakssambandet … sakkunnigbevisningens slutsats har överförts till den juridiska slutsatsen och lett till fällande dom”.
Den juridiska prövningen av olika uppsåtsformer och andra icke-medicinska omständigheter har helt uteblivit. Och detta inte i ett enstaka fall, utan genomgående.
Motorn i skenprocesserna kring SBS/AHT är de så kallade barnskyddsteamen. Dessa arbetar efter en amerikansk modell där vissa medicinska tecken anses bevisa SBS/AHT och därmed peka ut föräldrar som barnmisshandlare. Även om inte någon utanför teamen sett några tecken på misshandel har de medicinska fynden tillåtits få en central roll i handläggningen av dessa mål.
Vi har i en tidigare artikel (Dagens Juridik 2015-01-15) beskrivit hur barnskyddsteamen genom att bedriva en omfattande nationell seminarieverksamhet kring skakvåldsdiagnosen skaffat sig faktisk ensamrätt på tolkningen av medicinska fynd.
Utbildningen har riktat sig inte bara till vårdpersonal utan även, och kanske viktigare, socialtjänst, åklagare och domstolar.
Man har under tid etablerat mycket starka nätverk mellan barnskyddsteam, specialiserade åklagare och socialtjänster. Det tydliga inslag av grupptänkande vars effekter beskrivs i examensarbetet ovan ödelägger åklagarnas objektivitet och socialtjänsternas egen professionalism.
Det är viktigt att förstå hur det ömsesidiga beroendet mellan de olika samhällsinstanserna i processerna eroderat ansvarsfördelningen och givit utrymme för att allvarliga och livspåverkande åtgärder från samhällets sida kunnat utföras utan egentlig prövning och kvalitetskontroll.
Samtidigt är effekterna av felaktiga beslut mycket svåra att rätta till och kommer att påverka precisionen i rättsprocesserna under lång tid.
Det saknas kunskap om hur familjer påverkas när de separeras genom att barnen med tvång placeras i familjehem. Det är känt att barn som vuxit upp i familjehem får det generellt svårare i livet, men för både barn och föräldrar saknas det forskning kring i hur stor utsträckning placeringar leder till psykisk ohälsa, missbruk och socialt utanförskap.
Nödvändiga och genomgripande processer för att hantera misstag, speciellt i verksamheter som omfattar flera myndighetsinstanser i samverkan, existerar inte. Det är lätt att utgå från att andra tar ansvar för det analytiska tänkandet och kvalitetssäkringen, exempelvis det statistiska underlaget.
Statistik utgör ett fundamentalt inslag i den medicinska forskningen och felaktig statistik resulterar i pseudovetenskap, som den SBU nu underkänt.
När vi kontaktade ansvarig statistiker på Socialstyrelsen för att få svar på frågan hur felaktiga diagnoser reflekteras i Patientregistret konstaterade han att det inte finns någon diagnoskod för feldiagnos. Ej heller kommer en efterföljande diagnos att ogiltigförklara en tidigare eftersom en person kan lida av flera åkommor.
När således barnskyddsteamen felaktigt diagnosticerar misshandel så kommer diagnoserna att utgöra underlag för studier som söker samband mellan vissa typer av fynd och misshandel.
Riktlinjer och kriterier som styr processen vid misstänkt spädbarnsmisshandel tillhandahålls i så kallade vårdprogram, upprättade av barnskyddsteamen. Programmen utgör, om man så vill och i överförd bemärkelse, ett slags marknadsföringsmaterial.
Utifrån programmen tillförs teamen kontinuerligt nya fall att arbeta med.
Vårdprogrammen är uppbyggda kring den nu, av SBU, underkända vetenskapen. Orosanmälan för misshandel skall enligt programmen göras vid fynd av något av kriterierna för SBS/AHT. De innehåller också riktlinjer för hur läkare ska förhöra föräldrarna i misstänkta fall, en uppgift som måste te sig mycket obehaglig i en vårdsituation.
Det medicinska utredningsarbetet för att fastställa en behandlingsbar medicinsk orsak till vissa fynd, och som utförs med omsorg om barnets säkerhet, riskerar att upphöra i den stund man misstänker misshandel. Utredningen övergår i en rättslig förundersökning varvid barnet regelmässigt utsätts för onödiga och farliga undersökningar, bland annat upprepade röntgenundersökningar av skallen, i avsikt att fastställa de nu underkända kriterierna.
Det borde inte förvåna att de läkare som byggt upp sitt yrkesmässiga och personliga anseende kring uttolkningen av vissa fynd reagerat starkt på att SBU-rapporten ogiltigförklarar själva grunden för deras verksamhet. De fortsätter hävda sin ofelbarhet in absurdum och visar därmed samma likgiltighet för barns lidande som man anklagar föräldrarna för.
Det är djupt oroande att man, som barnläkaren Jonas Ludvigsson deklarerat i Läkartidningen, avser att låta verksamheten fortgå utan egentliga förändringar.
Det är anmärkningsvärt att fackliga organisationer som svenska och amerikanska barnläkarföreningar aktivt försökt påverka den vetenskapliga utredningen före publicering.
Som professorn i rättsmedicin Anders Eriksson, sakkunnig i utredningen, uttryckte det i Expressen: ”Här försöker man däremot i förväg att tysta ned resultatet av SBU:s analys, sannolikt därför att de förstått att resultaten kommer att förstöra deras paradigm, deras världsbild, och det vill de inte vara med om”.
En vägledande dom i Högsta domstolen, B 3438-12 har medfört att färre fälls till ansvar för skakvåld. HD har därmed återfört ansvaret till domstolarna och underkänner på så sätt att läkare agerar domare. Detta är givetvis mycket positivt men det ställer samtidigt höga krav på att inte bara domstolar utan även åklagare verkligen förstår komplikationerna i denna typ av mål och återerövrar sin objektivitet.
I en förundersökning i ett brottmål gällande spädbarnsmisshandel initieras alltid, om barnet lever, en parallell process – den förvaltningsrättsliga för tvångsåtgärder gällande barnets skydd. Det finns ett starkt beroende mellan processerna och det är skrämmande att enbart det faktum att det förekommit en misstanke om brott är tillräckligt för domstolarna att ta ställning i den förvaltningsrättsliga processen.
HD:s dom ger tydliga direktiv för att det måste prövas huruvida det föreligger ett brott innan ansvar kan utdömas. Detta gäller särskilt i mål som initierats enbart utifrån en vetenskaplig grund. De allmänrättsliga processerna ska således pröva sin egen validitet – att de inte är skenprocesser baserade på en fiktion – innan eventuellt ansvar kan fastställas.
Av domen framgår också att ansvar inte ska utdömas på den negativa omständigheten att det inte synes finnas någon alternativ gärningsman. I överförd bemärkelse gäller detta resonemang även på den vetenskapliga grunden i skakvåldsmål.
Misshandelsscenariot kan således inte komma ifråga enbart utifrån att utredningen inte ger en alternativ medicinsk förklaring utan scenariot måste vila på en egen mycket stark vetenskaplig grund.
Samma stränga krav gäller inte i de förvaltningsrättsliga processerna. De fastställer inte ansvar i egentlig mening utan söker utröna om det kan sägas föreligga ett skyddsbehov för barnet.
Eftersom det inte finns direktiv och riktlinjer för att man även i dessa processer måste pröva validiteten i ursprungsberättelsen kan barn även fortsättningsvis komma att tvångsplaceras på precis samma grund som tidigare, trots att SBU slagit fast att den grunden saknar validitet.
Härvidlag har uppdelningen i parallella processer kommit att legitimera den falska och förenklade uppfattningen att det antingen gäller att skydda barnet mot våld eller att skydda oskyldiga föräldrar från att dömas.
Uppfattningen är falsk och oetisk eftersom den inte tar hänsyn till att skyddsåtgärder i form av tvångsplaceringar i familjehem alltid innebär ett trauma för barnet oavsett om det finns ett skyddsbehov eller inte. I de fall föräldrarna är oskyldiga kommer därför varje tvångsåtgärd för att skydda barnet att innebära ett övergrepp mot barnet och dess föräldrar.
En avgörande mekanism i dessa processer är hur snabbt en misshandelsmisstanke får fäste och börjar leva sitt eget liv. Som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Tänka snabbt, och långsamt” skapar vi snabbt en egen sanning kring ett händelseförlopp utifrån några få informationsbitar, i dessa fall barnskyddsteamens övertydliga utlåtanden.
Hjärnan fyller helt enkelt i det som saknas för att få ihop bilden. Utifrån den inbillade gärningsbeskrivningen ägnade till exempel polisen i ett fall mycken tid åt att leta blodspår fast barnet ifråga saknade sår(!).
Socialtjänsten påstod i förhandling att barnet tillbringat månader på intensivvårdsavdelning, svävande mellan liv och död, när det i själva verket skrevs ut efter några timmar med journalanteckningen ”ter sig välmående”.
När åklagare lägger ner åtal uteblir prövning i domstol gällande brottsligt ansvar. Det blir istället åklagaren som gör bevisutvärderingen och som alltså förutsätts pröva såväl validiteten i processen som ansvarsfrågan.
I de fall det existerar en parallell process är frågan huruvida brott kan styrkas eller inte primär. Om denna prövning uteblir kan ett åtal som läggs ner utifrån att bevisen inte räcker för att döma till ansvar indirekt komma att innebära ett ”fällande”, eftersom det implicit underförstås att det existerar ett giltigt misshandelsscenario.
Det ger socialtjänsterna utrymme att fortsätta skuldbelägga föräldrar och driva vårdnadsöverflyttningar baserat på barnskyddsteamens utsagor.
Med tanke på de mycket allvarliga och långvariga konsekvenser en tvångsplacering orsakar i barnets och dess föräldrars liv är det inte orimligt att Högsta domstolens direktiv för att eliminera skenprocesser också tillämpas i förvaltningsrätterna.
Vi föreslår att följande åtgärder skyndsamt initieras:
- Dra genast tillbaka vårdprogram och riktlinjer som bygger på pseudovetenskap om SBS/AHT och dess diagnostiska kriterier. En indragning förhindrar att oskyldiga fortsätter att dömas och att sjuka barn, istället för att placeras i fosterhem, ges adekvat vård.
- Låt Högsta domstolens vägledande dom styra även de förvaltningsrättsliga processerna i mål som initierats på vetenskaplig grund.
- Revidera åklagarhandboken Handläggning av ärenden gällande övergrepp mot barn utgiven av Utvecklingscentrum Göteborg 2012 i de stycken som rör spädbarn. Handboken hänvisar bland annat till medicinska artiklar som baserar sig på felaktig vetenskap.
- Ställ krav på att Socialstyrelsens rättsliga råd gör en vetenskaplig utvärdering i varje ärende där barn tvångsplaceras baserat på medicinska utlåtanden.
- Kartlägg omfattningen av feldiagnosticering och misstagsplaceringar av spädbarn. Inled processer för en varsam återslussning av barnen till de biologiska föräldrarna och utred behov av stödåtgärder till de drabbade familjerna.
- Kartlägg de rättsfall där föräldrar dömts till ansvar för misshandel utan prövning. En bra början är den lista på mål som publicerades i examensarbetet på Stockholms universitet. Initiera en process för att pröva dessa mål på nytt utifrån resultatet av SBUs utredning och direktiven i HD:s dom. Drabbade måste ges full upprättelse även om de inte förmår driva en sådan process själva.
