Domstolar är skyldiga att pröva ett påstående om diskriminering även om motparten betalar den begärda ersättningen – utan att vitsorda att någon diskriminering har skett.
Det slår Högsta domstolen fast i ett färskt avgörande.
En man med chilenskt ursprung var inbokad på en inrikesflygning mellan Göteborg och Stockholm med flygbolaget BRA. Efter ett beslut av befälhavaren fick han och en annan passagerare genomgå en extra säkerhetskontroll. Agerandet fick DO att väcka talan mot flygbolaget och man yrkade att BRA skulle tvingas betala 10 000 kronor i diskrimineringsersättning till mannen.
Enligt DO hade mannen utsatts för direkt diskriminering då flygbolaget ”kopplat samman honom med en arabisk person” och tvingat honom att genomgå en extra säkerhetskontroll vilket orsakat honom obehag. Han hade såldes missgynnats av skäl hänförliga till sitt utseende och sin etniska tillhörighet när han behandlades sämre än andra passagerare.
Vidgick inte att man diskriminerat mannen
BRA medgav att betala de 10 000 kronorna till mannen – men bestred att han utsatts för diskriminering. De 10 00 kronorna kunde han, enligt flygbolaget, få ”som en ren goodwillersättning” och flygbolaget ville att tingsrätten skulle meddela en bifallande dom utan sakprövning, något som DO motsatte sig.
DO yrkade att tingsrätten, om man inte prövade målet i sak, skulle fastställa att flygbolaget i och för sig var skyldigt att betala diskrimineringsersättning till passageraren på grund av sitt diskriminerande agerande och i andra hand att rätten skulle fastställa att BRA utsatt passageraren för diskriminering – vilket flygbolaget motsatte sig.
Tingsrätten kom sedan att förplikta BRA att betala det yrkade beloppet, men avvisade DO:s fastställelseyrkande. DO överklagade tingsrättens dom till hovrätten som avvisade överklagandet.
Påståendena måste prövas
DO kom sedan att gå vidare till Högsta domstolen där man yrkade att HD skulle tillåta något av fastställelseyrkandena alternativt upphäva delar av tingsrättens dom. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd och inhämtade ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende frågan om en nationell domstol, i fall där detta begärs av den utsatte, måste pröva om diskriminering har skett – och i förekommande fall
konstatera att så har skett – oavsett om den som anklagas för diskriminering har eller inte har vitsordat att diskriminering skett.
Enligt EU-domstolen finns hinder mot svensk lagstiftning innebärandes att en domstol inte kan pröva ett fastställelseyrkande av att diskriminering har skett när motparten medger betalning av den begärda ersättningen – utan att vitsorda att diskriminering skett.
Förhandsavgörandet fick till följd att flygbolaget, av processekonomiska skäl samt eftersom man betalat det yrkade beloppet, ”gör ett sådant vitsordande som avses i EU-domstolens domslut och vars frånvaro enligt domen utgör en förutsättning för passagerarens rätt till en sakprövning”. Flygbolaget har sedan också angett att man i och för processen gör ”ett vitsordande som inte görs av processekonomiska skäl”.
Vitsordat att man diskriminerat mannen
Högsta domstolen slår nu fast att det som flygbolaget angett ”får anses innebära att bolaget vitsordar att bolaget
har diskriminerat [mannen] i enlighet med grunden för dennes ersättningsyrkande” och därmed ”avgett ett sådant kategoriskt och reservationslöst vitsordande som avses i EU-domstolens dom tillsammans med medgivandet att betala ersättning”.
Mot bakgrund av detta kan det, enligt HD, ”inte råda någon ovisshet för [mannen] om rättsförhållandet mellan honom och BRA som leder till förfång för honom”. Detta innebär att det saknas fastställeseintresse samt att DO:s yrkanden om detta redan av det skälet inte ska tillåtas. DO:s överklagande ska därför avvisas.
