Den idag 27-årige mannen dömdes år 2012 av Hovrätten för Västra Sverige till tio års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott. Mannen dömdes också till livstids utvisning från Sverige.
Sommaren 2016 beslutade Kriminalvården att översända domen till Lettland för erkännande och fortsatt verkställighet i mannens hemland. Enligt det så kallade strafftidsbeslutet var den tidigaste dagen för villkorlig frigivning satt till år 2019.
Social återanpassning
Den dömde mannen vände sig till Södertälje tingsrätt och begärde att dokumenten inte skulle få skickas till Lettland.
Orsaken var bland annat att hans sociala återanpassning skulle försvåras och att han i Lettland sannolikt inte skulle få någon villkorlig frigivning som han skulle få i Sverige – någonting som alltså skulle innebära att han i praktiken riskerade att få avtjäna hela det straff på tio års fängelse som hade dömts ut i Sverige.
Mannen pekade också på att förhållandena i lettiska fängelser är värre än i Sverige och att UD i en rapport slagit fast att det handlade om ”bristfällig hygienisk standard” där.
Presumtion för hemlandet
Södertälje tingsrätt avslog dock mannens överklagande. Tingsrätten konstaterade att ett överförande av straffverkställigheten i och för sig ska gynna den sociala återanpassningen för de dömde. Tingsrätten skrev dock:
”Om den dömde är medborgare och ska utvisas till den verkställande staten finns en stark presumtion för att den sociala återanpassningen sker bäst i den staten”.
Tingsrätten slog dessutom fast att mannen saknade anknytning till Sverige ”av särskild betydelse” för hans sociala återanpassning.
Inte olämpligt med överföring
Tingsrätten pekade dessutom på att det av Europadomstolens praxis ”framgår att det inte strider mot bestämmelserna i Europakonventionen för mänskliga rättigheter att verkställigheten blir längre på grund av att frigivningsreglerna i den verkställande staten tillämpas”.
Det kunde därför inte anses olämpligt att överföra mannen till Lettland.
Mannen överklagade beslutet till Svea hovrätt som gjorde en helt annan bedömning än tingsrätten.
Hovrätten fokuserade på frågan om den faktiska fängelsetiden riskerade att bli längre i Lettland än i Sverige.
Markant längre fängelsetid
Hovrätten hänvisade till Europadomstolen som har uttalat att det inte kan uteslutas att en ”markant längre faktisk fängelsetid” i den verkställande staten skulle kunna komma i konflikt med Europakonventionen.
Hovrätten skrev:
”Enligt strafftidsbeslutet för X (den dömde) kommer denne att friges villkorligt tidigast den 9 september 2019. Enligt samma beslut utgör den 19 augusti 2023 slutdatum om han skulle verkställa hela det utdömda straffet. Den faktiska fängelsetiden skulle följaktligen kunna bli 3 år 11 månader och 10 dagar längre om verkställigheten överflyttades till Lettland.”
Hovrätten ansåg att detta skulle innebära ”en markant längre faktisk fängelsetid”.
Hovrätten rev därför upp tingsrättens avgörande.
Betydande förlängning
Kriminalvården överklagade beslutet till Högsta domstolen som nu slår fast att det inte finns några hinder mot att överlämna verkställigheten till Lettland – trots att den faktiska fängelsetiden riskerar att bli flera år längre där.
Högsta domstolen skriver:
”Den förlängning som X riskerar är betydande. Han har nu hunnit avtjäna drygt fem år av strafftiden. Det återstår emellertid fortfarande en förhållandevis lång tid, knappt två år, till den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning.”
”Det utrymme som finns för att bedöma ett överförande som olämpligt, trots att det inte står i strid med Europa.konventionen, måste anses vara begränsat. Mot denna bakgrund är ett överförande i detta fall inte olämpligt på grund av de skillnader som kan finnas mellan verkställighetsreglerna i Sverige och Lettland.”
Skiljaktigt justitieråd
Ett justitieråd – Petter Asp – är dock skiljaktigt och anser att den förlängning som mannen riskerar är så pass betydande att det föreligger hinder mot överföringen.
Majoriteten i HD bestod av justitieråden Ella Nyström, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson, och Malin Bonthron.
