Sex kärande väckte talan mot staten och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att de, i egenskap av ägare till vissa fastigheter, skulle ha rätt till jakt på respektive fastighet. Tidigare ägare till de aktuella fastigheterna hade deltagit i avvittring 1916 och kärandena ansåg att de i egenskap av efterkommande ägare var berättigade till jakträtt, i enlighet med ett av länsstyrelsen godtaget förbehåll.
Tingsrätten konstaterade att syftet med avvittringen varit att slutligt dela upp marken mellan nybyggare och staten och att avvittringen medförde att de rättigheter som tidigare ansetts tillkomma den bofasta befolkningen utsläcktes, även om förbehåll kunnat medföra att en viss rättighet kunnat leva kvar även efter avvittringen. Kärandesidan anförde i det aktuella fallet att den ordalydelse som nedtecknats i ett förrättningsprotokoll skulle anses medföra ett förbehåll avseende jakträtt.
Domstolen ansåg dock inte att länsstyrelsens tystnad i förhållande till de aktuella skrivningarna, med hänsyn till kravet på tydlighet, kunde anses medföra den påstådda rättsverkan. Denna tolkning vann även stöd av det faktum att jakträtten inte utövats i tiden efter avvittringen, förmodligen då de tidigare berörda intressenterna även de ansett att den tidigare rätten varit utsläckt. Tingsrätten fann mot denna bakgrund att käromålet skulle ogillas.
Tingsrätten fann i ett likartat avgörande avseende närliggande fastigheter att rätten till jakt och fiske inte kunde anses ha lämnats utanför avvittringen och att utrymmet för en sådan tolkning enligt domstolen var ”oerhört begränsat”. Den aktuella skrivningen ansågs, mot bakgrund av praxis, inte tillräckligt tydlig och kärandena kunde i detta fall inte heller åberopa hävd, då någon rätt till jakt eller fiske inte utövats på fastigheterna under de nittio år som förflutit efter det aktuella utslaget. Tingsrätten avvisade även yrkande om rätten till bete, då denna rätt numera följer av 3 kap. 10 § lagen om ägofred, varför rimligt fastställelseintresse saknades.
Hovrätten gjorde efter överklagande i målen samma bedömning som tingsrätten.
Högsta domstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd i något av målen. Hovrättens avgöranden står därmed fast.
