”HD måste visa var gränsen till kollektiv bestraffning går vid straffansvar för flera gärningsmän”
DEBATT – av Ulf Lundqvist, docent i processrätt och verksam som konsult vid Bokbyrån
Liksom myrstacken och det civila samhället har även brottslingarna ofta en arbetsfördelning för att hålla ruljansen igång. I tillämpningen finns talrika exempel på situationer där flera gärningsmän på olika sätt bidragit till brottets fullbordan.
Att då döma samtliga till ansvar och straff strider inte nödvändigtvis mot oskyldighetspresumtionen och förbudet mot kollektiv bestraffning. Men hur drar man den gränsen?
Trots att det i litteraturen under lång tid har efterfrågats en lagstiftning på området har lagstiftaren valt att förhålla sig passiv till denna, för den enskilde, så viktiga fråga. Inte ens med bästa vilja kan reglerna i 23 kapitlet brottsbalken om försök till brott m.m. anses ge fullt besked. Även om praxis från Högsta domstolen ger viss vägledning stannar den vid situationer med enstaka personer som på samma plats och tidpunkt bidrar till brottet.
Ett oklart och osäkert rättsläge innebär att prövningen av straffansvaret starkt exponerar sig för att inte nå upp till den rättsliga standard som staten antagit om mänskliga rättigheter och rättvis rättegång. Vaghet och mångtydighet rörande åberopad ansvarsform har en direkt negativ inverkan till exempel på försvarets rättigheter. Gärningsbeskrivningen och graden av detaljer i denna är av avgörande betydelse för att part enligt den kontradiktoriska principen genom frågor och motfrågor ska kunna kontrollera påståendets riktighet.
Där finns ett samband till oskyldighetspresumtionen och åklagarens bevisbörda. Bristen på stringens i åberopad ansvarsform innebär även en ökad risk för att irrelevanta fakta och bevis förs in i målet, som då drar ut på tiden och medför ökade kostnader.
Alltför ofta finns i åtalet generalklausuler som till exempel att ”X och Y har tillsammans utfört brottet”. Men hur kan försvarets rättigheter vara tillgodosedda när man inte vet något om de närmare rättsliga omständigheter åklagaren gör gällande för straffansvar? Vilka kriterier ska prövas att finnas bortom rimligt tvivel?
Regler och rättspraxis har inte heller beaktat samhällsutvecklingen i stort. Den visar att antalet grova brott med över tid och rum många inblandade personer stadigt ökar. Nya former av brott och sätt att föröva brott på uttrycker ett stort behov av vägledning för domstolar och myndigheter.
När lagstiftaren duckar för straffansvaret måste de rättsliga aktörerna ta terräng. Det kommer an på parter och domstolar att mejsla fram en regel om individuellt straffansvar för flera gärningsmän. Lagstiftaren har avstått sin normgivningsmakt.
Svensk rättspraxis om individuellt straffansvar synes utgå från ett beslut eller avtal mellan en pluralitet av personer att begå handlingar mot ett angreppsobjekt, som utgör brott. Prövningen av ansvaret är inte subjektiv i den meningen att den misstänktes psykiska disposition eller allmänna benägenhet att begå brott bedöms. I stället är det handlingen och dess farlighet som undersöks mot straffbudet och den specifika ansvarsformen som påstås i målet.
Således finns här rättsliga samband med bevisförbudet mot så kallad karaktärsbevisning. Av värde är även reglerna för den Internationella brottmålsdomstolen i Haag och internationell rättspraxis om individuellt straffansvar, särskilt vid åtal och rättegång för internationella brott.
Frånvaron av klara och tydliga regler om individuellt straffansvar för flera gärningsmän är som berörts en allvarlig brist i den svenska rättsordningen som äventyrar rättssäkerheten för både den tilltalade och den som utsatts för brott.
En given utgångspunkt för att staten ska få ingripa i enskilds förhållanden är att laga stöd finns för det, att regeln är förutsebar och tillgänglig samt har garantier för rättssäkerhet. Sistnämnda innebär bland annat att utrymmet för godtycklighet är starkt begränsat i regeln, och exkluderar därmed åtal och domar från att vila på diskriminatoriska grunder och ovidkommande hänsyn.
Grundläggande för skyddet av mänskliga rättigheter och en modern rättsstat är att det finns en klar rättsregel som innehåller prövbara villkor för straffansvaret. Ett auktorativt uttalande från Högsta domstolen vore synnerligen välkommet.
