”HD klargör: grov vårdslöshet ingen självständig grund för att åsidosätta en ansvarsbegränsning”

ANALYS – av Jacob Frank, biträdande jurist, Hannes Snellman advokatbyrå

Högsta domstolen har i en dom meddelad den 24 februari 2017 i mål nr T 3034-15 lämnat ett klargörande besked i en principfråga som emellanåt uppkommer i avtalsrättsliga tvister och som debatterats flitigt inte minst på senare år – hur bör den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar genomföras?

Bör den alltid ske inom ramen för 36 § avtalslagen, eller finns det utrymme för att åberopa grov vårdslöshet som en självständig grund för att åsidosätta en ansvarsbegränsning?

Bakgrunden till HD:s dom är en konsumenträttslig tvist. Domen innehåller emellertid viktiga principuttalanden med generell giltighet och är således av betydelse även inom ramen för kommersiella avtalsförhållanden.

Den rättsliga kontrollen av olika typer av klausuler som helt eller delvis begränsar en skadeståndsansvarig parts skyldighet att ersätta en skadelidande part har traditionellt skett på olika sätt. Tidigare hade domstolarna i brist på lagstiftning begränsade möjligheter att utöva kontroll i detta avseende men med tiden utvecklades främst två metoder för hanteringen av oskäliga ansvarsbegränsningar (samma metoder har även använts för att hantera andra typer av oskäliga friskrivningsklausuler).

Den ena metoden gick ut på att tillämpa en förhöjd avtalströskel för införlivandet av en viss ansvarsbegränsning i ett avtal.

Den andra metoden (för det fall ansvarsbegränsningen ansågs utgöra avtalsinnehåll) gick ut på att tillämpa en inskränkande (snäv) tolkning av ansvarsbegränsningen.

Båda metoderna har betecknats som en form av dold kontroll av ansvarsbegränsningar, förmodligen därför att domstolarna när de använt sig av dessa metoder inte öppet redovisat vilka omständigheter som föranlett bedömningen att ansvarsbegränsningen ansetts oskälig. Istället har domstolen vid skrivandet av domen redan gjort bedömningen att ansvarsbegränsningen varit oskälig och därefter försökt finna ett sätt att inskränka klausulens räckvidd.

En annan metod som emellanåt använts har varit att rikta fokus mot graden av klandervärdhet på den skadegörande partens sida, varvid principen ansetts vara att en ansvarsbegränsning kan lämnas utan avseende när den part som friskrivit sig handlat uppsåtligt eller grovt vårdslöst.

De tre metoder som nyss nämnts har alla den nackdelen att de enbart kan leda till endera av två resultat; att ansvarsbegränsningen tillämpas fullt ut eller att den inte tillämpas alls (det vill säga det finns inte utrymme för någon ”medelväg” i form av jämkning).

På senare år har emellertid på flera håll i rättslitterratturen den uppfattningen förts fram att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar endast bör ske inom ramen för 36 § avtalslagen genom en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (detta brukar betecknas som en ”öppen” kontroll därför att domstolen med en sådan metod tvingas redogöra för skälen bakom sin uppfattning att en ansvarsbegränsning är oskälig och anledningen till att den ska ogiltigförklaras eller jämkas, och i det senare fallet även motivera graden av jämkning).

Särskilt hård har kritiken varit mot den argumentation som bygger på att friskrivningar inte ska anses gälla per se när den avtalsbrytande parten har varit grovt vårdslös. Kritiken går främst ut på att en sådan prövning blir alltför onyanserad och fyrkantig (den kan som sagt enbart leda till endera av två resultat) samt att det föreligger stor osäkerhet kring vad som faktiskt konstituerar grov vårdslöshet vilket ger dålig förutsebarhet.

En alltmer frekvent åberopad rättskälla till stöd för uppfattningen att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar primärt bör ske inom ramen för 36 § avtalslagen och inte, åtminstone inte främst, med utgångspunkt i hur klandervärd skadegöraren varit är skiljedomen Profilgruppen mot KPMG. Skiljenämnden i det målet uttalade bl.a. följande.

”Sedan lång tid tillbaka har man närmat sig frågan om en ansvarsbegränsning kan upprätthållas som en fråga om genombrott. Spörsmålet blir då binärt: antingen håller begränsningen eller så håller den inte. Det kan emellertid sättas ifråga om det synsättet är motiverat efter införandet av 36 § avtalslagen. Den bestämmelsen möjliggör smidigare avvägningar av vad som är en rimlig riskfördelning, när den riskfördelning som ligger i ansvarsbegränsningen måste anses orimlig (eller oskälig) beträffande ett visst skadeståndsanspråk. […] Skiljenämnden övergår därför till att pröva Beloppsbegränsningen i ett jämkningsperspektiv.”

HD bekräftar nu att frågan om en ansvarsbegränsning kan godtas bör bedömas (endast) enligt 36 § avtalslagen, varvid HD åberopar samma motivering som skiljenämnden i Profilgruppen mot KPMG (i domskälen står inte ordet ”endast” med, men detta är i princip innebörden av HD:s sammantagna uttalanden i p. 19-27 i domen).

Närmare bestämt anför HD just att 36 § avtalslagen ger möjlighet till en mer flexibel tillämpning, anpassad efter omständigheterna i det enskilda fallet, jämfört med en bedömning som enbart inriktar sig på graden av klandervärdhet på friskrivande partens sida och som bara kan resultera i att villkoret anses vara antingen giltigt eller ogiltigt.

HD noterar dessutom att uppfattningen att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar bör göras utifrån en värdering av alla föreliggande omständigheter stämmer väl överens med rättsläget internationellt på det kontraktsrättsliga planet (varvid domstolen hänvisar till Unidroit Principles, PECL och DCFR).

Det faktum att den rättsliga kontrollen av ansvarsbegränsningar endast bör göras inom ramen för 36 § avtalslagen utesluter enligt HD inte att grövre oaktsamhet på den friskrivande partens sida vid en jämkningsprövning kan vara skäl nog för att helt åsidosätta en ansvarsbegräsning.

Samtidigt framhåller HD att det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter inte är givet en ansvarsbegränsningsklausul ska jämkas ens i någon mån trots påtaglig oaktsamhet på den friskrivande partens sida.

HD:s uttalanden ger enligt författarens mening tydligt vid handen att grov vårdslöshet, även om sådan kan bevisas, inte utgör någon självständig grund för att åsidosätta en ansvarsbegränsningsklausul (vilket man tidigare utgått från). Istället ska en ansvarsbegränsning vid grov vårdslöshet bedömas inom ramen för 36 § avtalslagen, det vill säga det måste alltid till en helhetsbedömning av samtliga omständigheter, där graden av klandervärdhet endast utgör en faktor bland flera att beakta.