Tingsrätten dömde en 35-årig fritidspedagog för barnpornografibrott av normalgraden samt utnyttjande av barn för sexuell posering av normalgraden till sex månaders fängelse. Efter att mannen anmälts av föräldrar till barn på fritidshemmet där han arbetade fann polisen barnpornografiskt material föreställande barn från skolan. Mannen hade bland annat filmat några av flickorna när de var nakna i skolans simhall och hade över 20 000 bilder och 200 filmer på sin dator som skildrade barn i pornografiska situationer. Brotten begicks under sommaren 2005 och i januari 2007.
Hovrätten fann att fritidspedagogen skulle få sitt straff reducerat på grund av den långa handläggningstiden varför straffet sänktes till fängelse i fyra månader.
Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd i frågan om påföljd.
HD instämmer i underinstansernas bedömning att den samlade brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar sex månaders fängelse. HD uttalar därefter att brottsligheten inte har ett så högt straffvärde att det finns en presumtion för fängelse.
Frågan är därför om straffvärdet i samband med brottslighetens art gör att det finns en presumtion för fängelse samt om det finns några andra för påföljdsvalet relevanta omständigheter som innebär att en lindrigare påföljd ska väljas.
I NJA 2002 s 265 fann HD att påföljden för grovt barnpornografibrott borde bestämmas till fängelse om inte speciella skäl med tillräcklig styrka talar för annan påföljd. I NJA 2003 s 307 bestämdes påföljden för barnpornografibrott av normalgraden till villkorlig dom och dagsböter.
Utnyttjande av barn för sexuell posering av normalgraden inget artbrott
HD konstaterar att det aktuella barnpornografibrottsligheten inte isolerat sett har ett sådant straffvärde eller är av sådan art att det föreligger en presumtion för fängelse. Nästa fråga är om den omständigheten att mannen också dömts för utnyttjande av barn för sexuell posering gör någon skillnad för påföljdsvalet.
Inte heller gällande detta brott har lagstiftaren berört i vad mån brottet är ett så kallat artbrott. HD finner att övervägande skäl talar för att presumtion för fängelse bara bör gälla grova brott, i likhet med vad som gäller för barnpornografibrottet.
Då mannen alltså enbart döms för bott av normalgraden har han inte dömts för brott som var för sig är av den arten att det föreligger en presumtion för fängelse.
HD finner dock att det framstår naturligt att lägga det samlade straffvärdet till grund för påföljdsvalet varför domstolen finner att den brottslighet mannen gjort sig skyldig till medför att det finns en presumtion för att bestämma påföljden till fängelse.
HD finner dock att det finns skäl att bryta presumtionen med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan brotten. Då brottsligheten uppenbarligen har samband med en sexuell störning och då såväl mannen själv som Frivården menar att han är i behov av stöd och hjälp bestämmer HD påföljden till skyddstillsyn samt, i enlighet med mannens önskan, särskild föreskrift om att delta frivårdens behandlingsprogram ROS.
