HD finner att en man som dömts till nio års fängelse för två fall av försök till mord istället ska dömas för grov misshandel. HD ändrar genom avgörandet tidigare praxis från 70-talet och finner att uppsåtsbedömningen vid självförvållat rus ska göras utifrån vanliga regler, bland annat med hänsyn till den klara kriminalpolitiska kursförändring som skett sedan dess.
Eftersom mannen inte kan anses ha haft likgiltighetsuppsåt döms han nu för grov misshandel och hans påföljd sänkts till tre och ett halvt års fängelse. Domstolen sätter också ned det skadestånd mannen ska utge.
Den 41-årige mannen åtalades i tingsrätten för två fall av försök till mord. Mannen erkände att han hade misshandlat sin sambo och en tidigare granne med en kökskniv och att han således gjort sig skyldig till grov misshandel, men förnekade att han hade haft uppsåt att döda.
Tingsrätten konstaterade att den tilltalade tillfogat målsägandena ett antal knivhugg mot både huvud och kropp och att endast tillfälliga omständigheter medfört att huggen inte varit dödande. Domstolen konstaterade vidare att mannen varit kraftigt påverkad av alkohol och droger, men att han opåverkad borde ha insett risken för dödsfall. Mot denna bakgrund ansåg rätten att den tilltalade åtminstone haft likgiltighetsuppsåt och att han skulle dömas för två fall av försök till uppsåtligt dödande.
Gärningarna, som uppenbarligen utförts utan föregående planering, skulle bedömas som försök till dråp och påföljden bestämdes till åtta års fängelse. Mannen ålades även att betala skadestånd om sammanlagt 260 000 kronor till de båda målsägandena.
Hovrätten fann att gärningarna skulle rubriceras som försök till dråp och inte, så som åklagaren yrkat, som försök till mord. Hovrätten ansåg dock att straffvärdet för gärningarna var högre än vad underinstansen ansett och dömde därför mannen till nio års fängelse.
Mannen anförde i sitt överklagande att han helt saknat motiv till att döda någon av de angripna personerna samt att han även avbrutit sitt angrepp på eget initiativ och att han inte heller försökt hindra någon från att lämna lägenheten. Själv ansåg han att han skulle dömas för grov misshandel. Han ansåg vidare att såväl tingsrätten som hovrätten behandlat uppsåtsfrågan mycket översiktligt och slentrianmässigt.
Högsta domstolen anmärker att ingen av de skador som mannens angrepp givit upphov till bedömts vara livshotande i sig, men uttrycker vidare att utfallet vid knivvåld i regel är godtyckligt och kan ge upphov till såväl svårare som lindrigare skador. I det aktuella fallet anser HD att det funnits en konkret fara för målsägandenas liv, då knivhuggen delvis utdelats mot deras halsar, där bland annat luftstrupen och de stora halskärlen finns. Risken för att angreppen skulle kunna resultera i döden måste den tilltalade också ha insett, menar HD.
Domstolen anser emellertid varken att den tilltalade i det aktuella fallet avsett att framkalla den dödliga effekten eller räknat med att den skulle vara praktiskt taget oundviklig. I fråga om så kallat likgiltighetsuppsåt anmärker domstolen att begreppet lätt kan missförstås då det inte är tillräckligt att gärningsmannen handlat trots insikt om att gärningen inneburit fara för en viss effekt. Det krävs snarare i princip att gärningsmannen kalkylerat med effektens förverkligande utan att detta påverkat hans handlande. HD anmärker vidare att uppsåtsbedömningen är särskilt komplicerad i fall som inte gäller fullbordat brott och där uppsåtet således påstås sträcka sig utöver det faktiska händelseförloppet.
HD konstaterar vidare att det i det aktuella fallet inte finns stöd för att skadornas omfattning och allvar medfört att sannolikheten för dödsfall varit mycket hög eller att gärningsmannen uppfattat sannolikheten som mycket hög, så som angivits som en riktlinje i praxis. Domstolen anmärker vidare att ett knivangrepp mot halsen på en person med hänsyn till omfattning, kraft och riktning kan vara utförda på ett sådant sätt att det enligt praxis typiskt sett varit ägnat att orsakat offrets död. HD anser dock inte att utredningen i det aktuella fallet ger stöd för att de aktuella angreppen varit av sådant slag och anser sammantaget inte att det kan anses visat att mannen haft uppsåt att beröva målsägandena livet.
HD anser heller inte att det finns anledning att göra avsteg från kravet på uppsåt med anledning av mannens självförvållade rus, så som gjorts i ett tidigare HD-avgörande från 70-talet den senaste gången då självförvållat rus kommit till egentlig prövning i högsta instans. Domstolen anmärker att det sedan dess skett ”en klar kriminalpolitisk kursförändring” och att intressen som legalitet, rättslig likabehandling och proportionalitet nu betonas starkare än intressena av att förebygga såväl brott som begås under berusning som berusning som sådan. Det kan vidare enligt HD ifrågasättas om ett dylikt avsteg är förenligt med de principer som ligger till grund för Europakonventionen. Uppsåtsbedömningen vid självförvållat rus ska, bland annat mot denna bakgrund, göras med tillämpning av vanliga regler, fastslår HD.
Mot denna bakgrund finner HD att den tilltalade i det aktuella fallet endast ska dömas för misshandel och inte för försök att beröva målsägandena livet. Då angreppen varit livsfarliga finner domstolen att detta brott ska rubriceras som grovt, samtidigt som det saknas anledning att bedöma det som synnerligen grovt. Mannens fängelsestraff sätts mot denna bakgrund ned till tre och ett halvt års fängelse. HD sätter även ned det skadestånd som mannen ska betala till de båda målsägandena till sammanlagt drygt 110 000 kronor.
Trots den ändrade praxisen finner HD inte att avgörandet ska tas upp i plenum, med hänvisning till att den tilltalade sitter häktad och då det inte vore möjligt med ett pleniavgörande utan menlig tidsutdräkt.
Bild: Scanpix
