”Har IS-återvändare rätt till bidrag – eller ska de anses ha brutit samhällskontraktet?”

KOMMENTAR – av Magnus Åhammar, rådman vid Förvaltningsrätten och Migrationsdomstolen i Stockholm

Vad krävs av en person som återvänt till Sverige efter att ha deltagit i IS-verksamhet för att han eller hon ska kunna visa att de har en rätt till ekonomiskt bistånd, försörjningsstöd – socialbidrag, från deras hemkommun?

Möjligheten att erhålla socialbidrag är i dagens lagstiftning uttryckt som en rättighet för en kommuninvånare. Denna rättighet ges sitt innehåll genom den praxis förvaltningsdomstolarna, i slutänden Högsta Förvaltningsdomstolen, bildar på området.

Det kommunala självstyret är ett utmärkande drag för det svenska demokratiska systemet men möjligheten för en kommun att själv utforma sin socialpolitik är alltså helt kontrollerad och uppstyrd av förvaltningsdomstolarna.

Staten, genom domstolsväsendet, avgör alltså vilket innehåll den kommunala socialpolitiken ska ges.

Rätten till socialbidrag är inte kravlös. Socialtjänsten ska utforma stödet i samförstånd med den bidragssökande och syftet med stödet ska vara att personen ska stärka sina möjligheter att bli självförsörjande och leva ett självständigt liv. Det ekonomiska biståndet ska utgöra en hjälp till självhjälp.

Den person som kan arbeta ska göra det, och eventuellt erhålla kompletterande försörjningsstöd, respektive vara aktivt arbetssökande samt verka för att han eller hon blir anställningsbar. Socialnämnden får begära att den sökande som uppbär försörjningsstöd ska delta i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. En person som inte är aktivt arbetssökande kan vägras försörjningsstöd.

En person som ansöker om ekonomiskt bistånd efter att ha varit utomlands under en tid kommer att behöva redovisa hur han eller hon har kunnat bekosta utlandsresan respektive sitt uppehälle under tiden i utlandet. Socialnämnden kan ifrågasätta om inte de spenderade medlen hade kunnat användas för att personen skulle ha kunnat tillgodose sina behov i Sverige och därför vägra ekonomiskt bistånd.

Även om pengarna som gått åt till resan och uppehället redan är spenderade kan socialnämnden räkna med ett så kallat fiktivt normöverskott och därför vägra att utge ekonomiskt bistånd under en tid. Den sökande kan i en sådan situation inte anses ha uppfyllt kravet på att planera sin ekonomi så att han eller hon kan tillgodose sina behov med egna medel.

Om den återvändande personen tidigare har uppburit försörjningsstöd kan socialnämnden ifrågasätta om utlandsvistelsen har bidragit till att försena personens möjligheter att inträda på arbetsmarknaden och därför vägra försörjningsstöd. En utlandsvistelse för en person som uppbär försörjningsstöd måste planeras och utformas i samförstånd med socialnämnden för att rätten till bistånd inte ska äventyras.

Den sökande förväntas söka arbete på anvisat sätt och en utlandsvistelse har troligen omöjliggjort för sökanden att uppfylla denna förpliktelse. Om den sökande genom utlandsvistelsen avbrutit studier i svenska för invandrarare (SFI) så kan kommunen vägra ekonomiskt bistånd.

Socialnämnden kan även ifrågasätta om den sökandes aktiviteter i utlandet i sig har försämrat vederbörandes möjligheter att bli självförsörjande. En person som frivilligt anslutit sig till IS har rimligen haft en uppfattning om de personliga risker han eller hon utsätter sig för i form av att råka ut för fysiska eller psykiska men.

Detta medvetna risktagande kan alltså leda till att personen försenar eller omöjliggör sitt inträde på arbetsmarknaden och därför utgöra en grund för att vägra bistånd.

Situationen kan liknas vid den som gäller för en sjukskriven person när Försäkringskassan ska godkänna en utlandsresa. Om en sjukskriven person genom en utlandsresa kan riskera att försämra sjukdomen eller skadan så kan Försäkringskassan inte godta en resa som skulle förlänga behovet av en täckning av en inkomstförlust genom sjukpenning.

Det kan vara på sin plats att citera socialtjänstlagens första paragraf, portalparagrafen:

”1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

• ekonomiska och sociala trygghet
• jämlikhet i levnadsvillkor
• aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet.”

Varje människa har ansvar för sitt eget liv (prop.1996/97:124 s. 62). Socialtjänstens mål är alltså att på demokratins och solidaritetens grund förstärka och komplettera människors egna resurser.

En demokratisk grundsyn innebär bland annat att man anser att varje människa har inneboende möjligheter till personlig utveckling och växt (prop. 1979/80:1 s. 210). Denna inneboende möjlighet ska tas tillvara så att varje kommunmedborgare utifrån sina förutsättningar kan ta ansvar för sitt eget liv och aktivt delta i samhällslivet.

För att en rätt till bistånd ska inträda krävs att den enskilde gör vad han eller hon kan för att bidra till sin egen försörjning. Grundtanken om solidaritet bygger på att man inte kan välja att ligga det allmänna, kommunens skattebetalare, till last genom att på eget bevåg försätta sig i en situation där man måste få ekonomiskt stöd.

Den svåra frågan i sammanhanget kan vara att reda ut om en person som deltagit i IS-verksamhet därigenom har brutit mot ”demokratins och solidaritetens grund” (brutit samhällskontraktet) och därför generellt ska anses diskvalificerad från att uppbära ekonomiskt stöd från hemkommunen.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här