Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Har alla spanjorer blivit rika – eller finns det inte längre några tvister som kräver prövning?”

Civilrätt
Publicerad: 2013-02-01 09:14
Joel Nilsson

KRÖNIKA – av advokat Joel Nilsson, medlem i Barcelonas Advokatsamfund och delägare i Nilsson & Hobeich

 

Allas likhet inför lagen har så att säga alltid haft karaktären av målsättning snarare än verklighet. Vi vet att “det är förbjudet får både fattiga och rika att sova under Paris broar” men det är också i insikten om de orättvisor detta riskerar att skapa som vi försökt balansera rättsordningen till den svages fördel.

Alla ska ha möjlighet att få rättegång och rättsstöd – oavsett ekonomiska villkor. Även det en målsättning snarare än fait accompli men trots allt en riktning som vi tyckts vara överens om. Tills nu. 

Den 4 november 2012 genomfördes en generalstrejk med brett deltagande i Spanien men det är inte därför som alla spanjorer kommer att minnas detta som en historisk dag – inte ens generalstrejker är särskilt ovanliga i Spanien. Denna dag kommer för överskådlig framtid att vara dagen då parlamentet återinförde avgiften för att driva mål inför domstol.

Domstolsavgifter är inget nytt i Spaniens historia men togs bort 1987 med argumentet att allas rätt till en rättslig prövning av sin tvist inte skulle utesluta dem som saknade medel. Med samma beslut kunde man även begränsa den korruptionen som växte i ett domstolsväsende där pengar köpte rätt.

2002 återinförde man avgifter men endast för företag som fakturerade för över 8 miljoner euros om året – som ju svårligen kan anses sakna medel att driva sin sak.

Om beslutet 1987 var välmotiverat med allas rätt till prövning – då frågar man sig med visst bryderi vad det spanska parlamentet anser föranleda ändringen? Har alla spanjorer blivit rika eller finns det inte längre några tvister som kräver prövning?

Även om beslutet togs den 14 november kunde man inte genomföra det nästa dag som planerat, då man hade glömt bort att godkänna de blanketter som krävdes för att betala in avgiften till skatteverket. Det hela kan ses som något anekdotiskt – men är tyvärr snarare symptomatiskt för ett beslut som tagits alldeles för lättvindigt utan att konsekvenserna utretts och redovisats.

Avgifterna gäller numer alla – med undantag för dem som har en medelinkomst under 1 100 euro i månaden per hushåll vilka har fortsatt rätt till gratis rättslig prövning – och för alla processer. Även för arbetsrättsliga konflikter som går vidare till högre instans.

För ett civilrättsligt mål innebär det en grundavgift på 300 euros plus 0,5 % av det belopp som processen gäller.  Låt oss ta som exempel ett mål rörande en billig fastighet: Beloppet beräknas på taxeringsvärdet, så för ett taxeringsvärde på 100 000 euro skulle det innebära 800 euros i enbart domstolsavgifter (300+0,5%x100.000€) i första instans. Vill man sedan överklaga krävs det ytterligare 1 300 euros – där grundavgiften i andra instans är 800 euro samt återigen 0,5 procent av beloppet som ligger som grund för processen. 

Om man dessutom har oturen, att likt fastigheten i vårt exempel, befinna sig i Katalonien eller behöver driva processen där (beroende på svarandens hemort) så kommer det kosta ytterligare 120 euros i varje instans då det finns en ytterligare fristående avgift i Katalonien. Skillnaden mellan avgifterna, förutom att de är betydligt lägre i Katalonien, är att betalningen av dem inte är en förutsättning för att domaren ska godkänna parten som del i målet, vilket gör att betalningen kan ske under själva processen.

Varför gör man då så här?

Det är visserligen uppenbart att något behövde göras för att minska arbetet för domstolarna och skynda på processtiderna. Enligt de senaste siffrorna krävdes det i snitt 296 dagar för att få en dom i första instans, där endast Portugal (430) och Italien (533) var sämre.

Dock har man i och med beslutet att återinföra avgiften valt en lösning som inte bara är tekniskt ogenomtänkt utan främst kommer att drabba den medelklass som har över 1 100 euros i inkomst i månaden. Om man betänker att den siffran alltså gäller per hushålls inser man snabbt att det drabbar en stor grupp människor. 

I lagen 1986 kunde man läsa att ”den första paragrafen av spanska konstitutionen ser friheten, rättvisan, jämlikhet och politisk mångfald som grundpelare för det spanska rättsväsendet. Paragraf 9 påtvingar dessutom offentliga myndigheterna att främja de villkor som garanterar att det finns reell frihet och jämlikhet samt att undanröja alla de hinder som hindrar eller försvårar en dom”. (Fri översättning).

Det råder inget tvivel om att tolkningen av konstitutionen idag skiljer sig avsevärt från den man gjorde 25 år tidigare. De rättigheter man tillkämpat sig mot Spaniens mörka historia och som konstitutionen var satt att skydda försvann med ett pennstreck – och utan den strid som en gång satte dem på pränt.

Om vi är överens om att de grundläggande värden som konstitutionen ger uttryck för fortfarande bör utgöra grund för det goda samhället – vem ska slå vakt om det samhället? Och kommer de att ha råd att göra det med stöd av rättsordningen? 

 

Joel Nilsson är medlem i Barcelonas Advokatsamfund och delägare i Nilsson & Hobeich

 jsn@nilssonhobeich.com

www.nilssonhobeich.com



Dela sidan:
Skriv ut:

Taggar:

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se