KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bland annat Blekinge tingsrätt
Jag har ju haft en del mål om olika mer eller mindre ovanliga djur i vår Herres hage. Hängbuksvin till exempel, förutom bland annat getter, långbensgrodor och tigrar – dock vad gäller de senare i form av tigerbensplåster.
Här serveras en ganska udda variant, som tydligen tilldragit sig en del intresse, efter vad det försports mig. Av en del tingsnotarier under de senaste decennierna har jag hört att de fått sig den här domen till livs under sin studietid. Om domen i diverse juridiska lärdomssäten använts som ett avskräckande exempel vad gäller domskrivning vet jag dock minsann inte.
Det bör anmärkas att den kompletta domen var lång – alltför lång för att kunna publiceras här.
Alltså: I mars 1987 hade jag i Kristianstads tingsrätt ett mål om olovligt förfogande avseende ett hängbuksvin. Målet hade på något sätt lottats till handläggning av mig. Jag är i detta fall långt ifrån helt säker på att det därvidlag handlat om en föreskriven så kallad ”blind” lottning.
I allt fall gällde åtalet en viss herr U och åklagarens gärningspåstående var följande:
”U har den 4 april 1986 på annans mark i närheten av Europaväg 66 i Västra Vram inom Kristianstads kommun intagit ett bortsprunget vietnamesiskt hängbuksvin tillhörande målsäganden MÄ. Han har, utan att kungöra omhändertagandet, den 14 april 1986 insänt och fått djuret slaktat vid Kristianstad-Blekinge Slakteri, varigenom målsäganden frånhänts möjligheten att återfå sitt djur.”
Svinets olyckliga ägarinna tillika målsäganden inkom med skadeståndsanspråk om 2 000 kronor avseende ”förlorad gris” och huvudförhandling i målet avhölls i mars 1987.
Under rättegången berättade MÄ att hon hade köpt det aktuella svinet 1981 för 500 kronor och att det då var cirka åtta veckor gammalt. Svinet döptes till Torsten och kom efterhand att ingå i familjegemenskapen. Han hade fasta tider – vid sjutiden på kvällen brukade Torsten komma hem och lägga sig. Alla i byn kände till Torsten.
Hur som haver och för att göra en lång historia kort så sprang Torsten bort. Detta tilldrog sig dessutom i just ett läge då MÄ skulle åka på semester. När hon återkom fick hon höra att U förmodligen omhändertagit Torsten och vid telefonsamtal med denne fick hon klart för sig att Torsten hade sålts och slaktats – någonting som hon ansåg vara en onödig och drastisk åtgärd från U:s sida.
U, å sin sida, tyckte sig i denna sak inte ha handlat fel och sade sig därför känna rättmätig harm över att bli utsatt för polisförhör och rättegång.
Han berättade att han den 4 april hade lagt sig på sofflocket en stund på grund av en släng av ischias då han av sin hustru fick höra om det lösspringande svinet. Han ryckte ut och omhändertog därvidlag grisen. Han hade inte något begrepp om varifrån svinet kom eller vem det tillhörde, men förstod att det rörde sig om ett ”speciellt” djur, och att ägare till djuret måste finnas. Grisen ifråga verkade vara i dålig kondition.
U hade nu stort bry med att ordna en ”grisabur”. Efter att ha hembragt grisen inhystes den provisoriskt i garaget med hjälp av diverse anordningar. Det hela var tämligen slitsamt och han saknade helt kunskap om vad han skulle göra med det omhändertagna djuret.
U förfrågade sig hos polismyndigheten och erhöll då besked att det var bra om han kunde ta hand om svinet samt att, om inte någon ägare hörde av sig, så var svinet hans. U återvände till sin bostad och utfodrade svinet, vilket gjorde svinet gladare och piggare men samtidigt mera svårhanterligt.
När det gått någon vecka, varunder U haft stort besvär att hysa svinet i den provisoriska stian, efterhörde han hos KBS hur det ställde sig med möjligheterna att genom slakt bli av med problemet. Svinet fick gå till slakt, vilket var den enda lösning U kunde finna på det uppkomna problemet.
I skadeståndsfrågan begärde MÄ 2 000 kronor såsom skäligt belopp för det affektionsvärde som Torsten hade haft för henne och familjen. U, å sin sida, anförde att någon egentlig marknad för hängbuksvin knappast förelåg – att annonser om sådana djur skulle ofta återfinnas under rubriken ”bortskänkes” i tidningarna.
Rätten gjorde följande överväganden:
”Det är att antaga att det för den så kallade vanlige medborgaren är tämligen välkänt att om man råkat hitta något, som kan antagas ha något värde, det föreligger en skyldighet att vända sig till polisen i saken. Det torde också vara allmänt känt att man kan drabbas av straffansvar om man underlåter att meddela ägaren/polismyndighet när man gjort ett sådant fynd. Brottet – eller förseelsen – benämns fyndförseelse enligt 10 kap 8 § brottsbalken och förskyller inte svårare straff än böter. Om man tillägnar sig det upphittade eller hanterar det på annat sätt så att ägaren blir frånhänd detta kan man istället ådömas ansvar för olovligt förfogande, som alltså är ett allvarligare brott än fyndförseelse. ”
”Beträffande så kallade hemdjur finns speciella regler i lagen (1933:269) om ägofred. Till större hemdjur räknas nötkreatur och hästar och till mindre hemdjur till exempel får, getter, svin och fjäderfän. Även kaniner torde kunna hänföras till denna kategori, till vilken dock varken katter eller hundar hör. Inte heller vilda djur, vilka hålles i fångenskap, hör hit. (Exempelvis pytonormar, vargar, krokodiler och liknande.)”
Tingsrätten asvlutade:
”Har ett år efter anmälan till polismyndighet förflutit utan att ägaren hört av sig tillfaller djuret, eller – om detta sålts på auktion – köpeskillingen i sin helhet, intagaren. I 8 § hittegodslagen hänvisas till ägofredslagen och stadgas att om någon hittar hemdjur skall vad i 52 – 57 §§ lagen om ägofred i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Detta gäller alltså den i förevarande mål aktuella situationen att någon hittar ett hemdjur på allmän plats eller på annan mark än den han själv brukar. Hemdjuret benämnes i sådant fall ’driftefä’. Det vill synas som om Torsten efter sin av outgrundliga skäl företagna expedition bortemot Europaväg 66 vid omhändertagandet av U är ett sådant driftefä.”
Åklagaren ville inte göra gällande att U vid omhändertagandet av Torsten varit medveten om att Torsten hörde hemma på Tostarp. Tvärtom framhöll åklagaren pläderingsvis att U:s ingripande hade varit såväl lagligt som berömvärt, eftersom det mycket väl kan ha inneburit att U förhindrat olika tänkbara skador. Torsten kunde ju till exempel ha kommit ut på E 66:an och orsakat en trafikolycka.
Emellertid hävdade åklagaren att U, som insett att det omhändertagna svinet inte var herrelöst, underlåtit att iakttaga de alltjämt gällande bestämmelserna i ägofredslagen och genom att istället låta slakta svinet frånhänt ägaren detta och därmed gjort sig skyldig till olovligt förfogande.
Tingsrätten gjorde följande bedömning i skuldfrågan:
”U, som inte är jordbrukare och alltså inte bekant med intagande av hemdjur och liknande, har oförvållat hamnat i en mycket ovanlig situation, då han förtjänstfullt ingripit och tagit hand om hängbuksvinet Torsten… U har nästföljande dag hos polisen i Kristianstad rapporterat precis vad som hänt och uppenbarligen därvid erhållit uppgifter från polisassistenten O av innebörd att svinet – om ägaren inte hörde av sig – kom att tillfalla U… Det är att antaga att polisen varit tacksam för att Uno N inte haft svinet med sig till stationen utan själv inhyst detta provisoriskt.”
Tingsrätten fortsatte:
”U har sedan – efter det blott en vecka förflutit från upphittandet och polisanmälan – funnit för gott att efterhöra hos KBS hur kan kunde bli av med svinet och tio dagar efter upphittandet har svinet inkommit till KBS samt slaktats. Detta har naturligtvis gått något hastigt och är alls icke i överensstämmelse med den i ägofredslagen föreskrivna hanteringen av den uppkomna situationen… Med beaktande av samliga omständigheter – för vilka här ovan tämligen mångordigt redogjorts – finner tingsrätten emellertid icke rimligt att fälla U till ansvar för vad åklagaren lagt honom till last. U:s handlande har haft sin grund i en rättsvillfarelse, vilken med hänsyn till den mycket ovanliga situationen och de uppgifter han erhållit hos polisen får anses ursäktlig. Åtalet skall alltså ogillas.”
Hängbuksvinet Torstens öde må således ha varit tragiskt men han blev tydligen till följd av sin äventyrliga natur vad man benämner ett ”driftefä”.
Tingsrätten anmärkte att förståelse de facto fanns för den bedrövelse som Torstens öde förorsakat hos de människor bland vilka han i flera år hade vistats. Intet löje däri! Beträffande det mera i krass mening gällande marknadsvärdet vid skadeståndsbedömningen fann tingsrätten emellertid inte annat visat än att slaktvärdet för Torsten fick vara vägledande. Tingsrätten fann att U skulle betala ett såsom skäligt ansett värde om 500 kronor för svinet Torsten.
