En skiljenämnd fann sommaren 2006 att Handelshögskolan i Stockholm, Handelshögskolan, skulle förpliktas att utbetala ett visst belopp avseende pensionspremier för en tidigare högskoledirektör, direktören. Direktören påkallade senare samma år nytt skiljeförfarande där han yrkade att Handelshögskolan skulle förpliktas att göra löpande pensionsavsättningar till dess pensionsfond, att utge vissa pensionsförmåner samt att fylla ut direktörens pension, då den understeg ett visst belopp.
Skiljenämnden konstaterade att det nya skiljeförfarandet hade föranletts av att direktören i det tidigare skiljeförfarandet framställt yrkande rörande pensionsrättigheter, med mera, men att dessa återkallats och därför aldrig prövades i sak. Handelshögskolan ansåg i sin tur att skiljeavtalet genom det tidigare skiljeförfarandet hade upphört att gälla.
Skiljenämnden ansåg att det fick avgöras i det enskilda fallet huruvida parterna genom skiljeförfarande skulle anses ha kommit överens om skiljeavtalets upphörande helt eller delvis. I det aktuella fallet ansåg nämnden emellertid att direktörens agerande medfört att Handelshögskolan med fog fått uppfattningen att skiljeavtalet i den aktuella delen spelat ut sin roll, varför avtalet inte längre var gällande såvitt gällde den sak som direktören velat ha prövad. Skiljenämnden var därför inte behörig att behandla tvisten och yrkandena avvisades, samtidigt som direktören ålades att stå för såväl Handelshögskolans ombudskostnader som för ersättning till skiljemännen.
Hovrätten konstaterade att då en part under pågående skiljeförfarande återkallar ett yrkande så har motparten en oavvislig rätt att få yrkandet prövat av skiljenämnden. Handelshögskolan hade emellertid inte begärt nämndens prövning av direktörens återkallade yrkanden och han skulle därför, i avsaknad av ett rättskraftigt avgörande, anses oförhindrad att framställa yrkandena på nytt.
Domstolen delade heller inte skiljenämndens uppfattning att Handelshögskolan haft tillräcklig grund för antagandet att skiljeavtalet genom det första förfarandet skulle upphöra samt uttalade att man, om man varit av denna uppfattning, skulle ha vidtagit någon åtgärd för att få till stånd ett klargörande av direktörens uppfattning. Mot denna bakgrund fann hovrätten att skiljeklausulen alltjämt gällde mellan parterna, varför nämnden varit behörig att pröva direktörens fastställelseyrkanden. Rätten fann även att skiljeavtalets kostnadsreglering alltjämt var gällande och ansåg därför att Handelshögskolan skulle svara för såväl skiljemännens kostnader som direktörens rättegångskostnader.
Högsta domstolen anser nu att Handelshögskolan inte visat att direktören insett att skolan haft uppfattningen att skiljeavtalet upphört och delar därför hovrättens bedömning att skiljeavtalet inte upphört att gälla beträffande den nu aktuella tvisten. HD konstaterar dock att hovrätten inte varit behörig att fatta beslut avseende ansvaret för skiljemännens arvode, utan att prövning enligt 42 § lagen om skiljeförfarande exklusivt ankommer på skiljemännen. Domstolen upphäver därför såväl hovrättens kostnadsbeslut som skiljenämndens beslut att ålägga direktören kostnadsansvar och direktören har därmed rätt att få tillbaka de kostnader han erlagt.
