Staffan Michelsons klient – trädgårdsmästaren Carl-Johan Ahl – hade fått sina odlingar förstörda och menade att det berodde på BT Kemis utsläpp.
Tillsammans med sin fru Agnethe hade Ahl etablerat sig i Teckomatorp ungefär samtidigt som BT Kemi tog över den gamla sockerbrukslokalen.
I början av 1970-talet hade paret kommit i kontakt med en genetikforskare som satte de misslyckade odlingarna i samband med ogrästillverkarens utsläpp.
Björn Gillberg kopplades in. Processen mot BT Kemi skulle bli den första för hans nystartade stiftelse Miljöcentrum.
Med hjälp av provtagningar upptäcktes fenoxisyror i jorden, både i Ahls växthus och i bevattningsvattnet. Gillberg tipsade trädgårdsmästaren om att samtidigt anlita Staffan Michelson.
– I Teckomatorp betraktades Carl-Johan Ahl mer eller mindre som en galning som dillade om att det skulle flyta fenoxisyror sju kilometer från Teckomatorp, säger Staffan Michelson.
– BT Kemi och andra gjorde vad man kunde för att få honom att framtå som en knäppgök. Men han var allt annat än det; en oerhört tänkande, driftig och medveten människa. Han hade mod och förmåga att hävda sin rätt.
– För honom handlade allt detta om ren självbevarelsedrift.
I och med skadeståndsprocessen blev BT Kemi en riksangelägenhet. Innan dess hade saken under åtskilliga år enbart behandlats i skånemedierna.
Ett crescendo kom med huvudförhandlingen i skadeståndsprocessen.
– Först då fann det något konkret att rapportera om, konstaterar Staffan Michelson.
För P3 Dokumentär har Björn Gillberg tidigare beskrivit det som att alla – myndigheter, media och allmänheten – stod på bolagets sida.
– Precis så var det. Det fanns en väldigt stark misstro, säger Staffan Michelson.
Hur visade det sig?
– Till exempel genom att en juridikprofessor, som inte lever längre, skrev raljerande i Kvällsposten om hur vi var ute och cyklade. Han ansåg att det var fullständigt omöjligt att bevisa ett orsakssamband mellan BT Kemis utsläpp och de skador som drabbat Carl-Johan Ahl. Och det var den allmänna meningen då.
– Själv var jag ju så inne i det – och så säker på sambandet – att jag inte kunde se annat än att vi hade rätt och borde vinna målet.
Tvekade du aldrig att ta dig an ett så stort mål när du var helt ny som advokat?
– Nej. Jag tyckte att allting var väldigt övertygande. Men i backspegeln ser jag att vi hade extrem lite bevisning färdig när vi stämde.
– Men jag kände tydligt det kompakta motståndet från alla möjliga läger. Ingen trodde på oss, i alla fall inte på helheten. Var och en hade sin egen lilla teori, ”det kan hända att det luktar, men det kan väl inte drabba hans växter” och ”det är klart att det kanske växer dåligt i hans växthus, men BT Kemi säger ju att det beror på bor i grundvattnet”. Och så vidare…
– För att få hela pusslet på plats krävdes det sammanhang som en rättegång ger. För att den i sin tur skulle kunna fungera behövdes en massa olika inslag, ifrån det som kom fram i polisutredningen, sånt som kom genom koncessionsnämnden för miljöskydd som förordnade om utredningar. Det ena gav det andra.
I dag vet vi att processerna kring BT Kemi till stor del påverkade utformningen av miljölagstiftningen och hur den tillämpas i rätten.
Rättegången i civilmålet var omfattande. 27 vittnen och sakkunniga hördes under den sex veckor långa huvudförhandlingen.
– Samtidigt hade vi ett tätt samspel med polisens utredning. Jag stämde BT Kemi den 15 juni 1976. Åklagaren lämnade in åtalet två veckor senare, den 1 juli, säger Staffan Michelson.
– Ytterligare en vecka senare begärdes kvarstad på BT Kemi. Jag ville att domstolen skulle säkra så stor delar av lagret som skulle åtgå för att täcka skadeståndet till Ahl. I stället fick vi ett borgensåtagande från det danska bolaget som förhandlades fram för att vi skulle ta tillbaka vår kvarstadsansökan Det var det som gjorde det möjligt för Ahl att så småningom få ersättning för sina skador.
– Själva braket kom med domen i skadeståndsmålet sommaren 1977. Då bröt det verkligen igenom. En vecka senare kom brottmålsdomen där de blev frikända
Ytterligare en vecka senare hade Staffan Michelson rest ner till åklagaren Jan Linders i Landskrona. Tanken var att diskutera nästa steg i de olika processerna
– Han mötte mig på trappan, ropade: ”Staffan, de har hittat 150 nya tunnor i Teckomatorp”.
– BT Kemi hade försökt gömma undan bevis.
Tillsammans med åklagaren hoppade Staffan Michelson omedelbart in i en polisbil. Under färden från Landskrona till Teckomatorp – knappt två mil – insåg han betydelsen av vad som hade hänt.
– Det här var själva brytpunkten. Nu hade BT Kemi totalt tappat fotfästet.
Framme vid fabriken möttes de två juristerna – och deras poliseskort – av en ovanlig syn.
Uppflugen på en gaffeltruck, med uppkavlade skjortärmar och med håret på ända – satt BT Kemis platschef.
– Alla tillgängliga krafter på fabriken var engagerade i att få undan de här tunnorna på något sätt. Ungefär samtidigt så hade folk från länsstyrelsen kommit till platsen för att inspektera. Någon, jag vet inte vem det var, säger till mig ”det här ska vi kanske ligga lågt med just nu ”. Jag svarade ”jag måste nog berätta det för mina vänner. Då menade jag min klient och Björn, som var i USA just då.
– Sedan kablades snart nyheten ut. Då kom länsåklagaren in i bilden och beslutade att VD:n och platschefen skulle anhållas.
Vid en husrannsakan på BT Kemi upptäckte polisen en stor mängd förfalskade protokoll.
– En kille som så småningom vittnade sa att han blivit beordrad att sitta och flytta på kommatecknet i mängder av förfalskade analysprotokoll. Men med det hände ingenting eftersom åtalet föll igenom.
Varför?
– Hela brottmålet kom att drabbas av någon sorts elefantiasis. Det svämmade över alla bredder. Länsåklagaren kunde inte hålla saken samlad till ett specifikt åtal. Det växte och blev för stort.
Vid husrannsakan hittades också VD:ns fickkalender. Längst bak hade någon skrivit överskriften ”Att åtgärda”.
– Under stod det ”1. Gillberg, 2. Michelson.” Vad det exakt betydde, det förtäljer inte historien, konstaterar Staffan Michelson.
Blev du rädd?
– Jag blev taggad. Från första mötet med klienten fram till den dag vi återkallade talan i hovrätten så var det som en resa i en thriller. Men visst fanns det stunder av kuslighet.
Kände du dig hotad?
– Nej, men man hörde talas om hot i liknande sammanhang. Just då förstod jag inte att det kunde vara farligt. Men det var starka intressen som kolliderade. BT Kemis ägare var ytterst det anonyma ekonomiska systemet.
– Att målet fick så stora effekter beror på att det var ett väldigt samspel mellan drivkrafterna: Ahls skadeståndsprocess, som jag drev med Björn Gillberg som tekniskt biträde, åtalet och hela polisutredningen runt BT Kemi och den allmänna debattstormen.
– Det började som en lokal debatt mellan å ena sida lojala anställda som var förbannade på folk som bara klagade på att det luktade illa från fabriken. Och å andra sidan grannar som klagade allt mer högljutt på att barn blev allergiska och fick eksem.
– Ingen av de här delarna hade kunnat vara utan varandra. Drivkraften som fanns i den här växande debatten gav näring åt – och fick näring ur – ur den civilrättsliga processen. Den blev ett forum. Den gav möjlighet att föra bevisning om alla möjliga hydrologiska, kemiska, biologiska och växtbiologiska sammanhang.
Omtalat är TV-framträdandet där en av bolagets högsta chefer drack fenoxisyror. Han framhöll att de ”förbättrade den sexuella förmågan”.
– Javisst. Han menade att man blev potent av att dricka fenoxisyror, säger Staffan Michelson.
Det har spridits uppgifter om att den chef som drack fenoxisyror kort tid senare avled i cancer, vilket inte stämmer. Däremot gjorde en annan av BT Kemis högsta företrädare just det.
– Något orsakssamband har aldrig kunnat bevisas. Men det finns väldigt starka spekulationer. Att de tillverkade cancerframkallande substanser, det finns det ingen tvekan om.
– Hela TV-framträdandet var extremt kontraproduktivt för BT Kemi själva. Det åskådliggjorde hur skilda tankevärldar vi befann oss i. Den här danske direktören som var övertygad om fenoxisyrornas nyttighet och lämplighet. Det var en fördel för miljörörelsen. Han var inte i närheten av tanken att det här skulle hamna i en svensk samtalsmiljö där det här endast uppfattades som fullkomlig galenskap. Själv trodde han på sitt budskap.
– Det var en väldig polarisering. De trodde verkligen på att det var bra grejer de tillverkade. De anställda skrev en skrivelse till koncessionsnämnden 1976 där de samtliga intygade att de dagligen sysslade med de här produkterna och att ingen av dem hade några eksem, astma eller andra obehag.
Om skadeståndet förhandlade Staffan Michelson med det danska moderbolagets advokater efter BT Kemis konkurs. Göran Luterkort, som några år senare skulle ta över ordförandeposten i Advokatsamfundet, var likvidator.
– Luterkort förklarade för mig hur barnslig jag var som inte accepterade vad det danska moderbolaget tyckte var ett extremt generöst erbjudande, 700 000 eller så.
– Första förlikningserbjudandet hade varit på 50 000. De fick 1 250 000. När skulderna täckts räckte det till en utlandsresa.
Staffan Michelson konstaterar att processen aldrig hade blivit av ifall Carl Johan Ahl inte hade varit så hårt ekonomiskt drabbad.
– Min klient hade allt att vinna och inget att förlora. Alla pengar var slut. Han hade inte råd att värma upp växthusen längre. Det här var sista utposten före ekonomisk ruin. Och ska man processa i sådana här sammanhang så ska man ha en klient som är ekonomiskt väldigt svag eller ekonomiskt väldigt stark.
– Det är tyvärr något som fortfarande består. Man måste vara så utblottad att det inte gör något om man förlorar processen och åker på tre miljoner i rättegångskostnader.
Av Ackordcentralen i Malmö fick Carl Johan Ahl hjälp att hålla borgenärerna på avstånd.
-Nu kunde han alltså bygga nya växthus och komma igång. Sonen tog över dem senare.
Under 1980-talet företrädde Staffan Michelson ett 80-tal fastighetsägare Höganäs som övervägde en talan mot ett industriföretag. Han ser händelsen som en illustration för tidens attityd:
– När vi först framförde våra anspråk möttes vi av en ytterst arrogant attityd. Det andades gammal brukspatronanda. Det tydliga budskapet var att den som bor i närheten ska vara tacksam mot fabriken och inget annat.
– Arrogansen var så pass påtaglig och tydlig att den var ytterst hjälpsam i att ena de här 80 fastighetsägarna och göra dem helt eniga i att nu kör vi, det är liksom ingen tvekan.
– Den andan, som mötte oss så ofta under den här tiden, den ser man sällan idag. I dag träffar man inte på direktörer som dricker fenoxisyror i TV. När det sker skumraskaffärer, så sker det i det tysta.
Finns det fortfarande behov av processer som den mot BT Kemi?
– Ja
Varför ser vi dem inte längre?
– De som förr kallades miljösyndare skärper sig, många är mer aktsamma – eller slipade.
Hur kommer miljörätten att utvecklas framöver?
– Jag tror att de vidgade kunskaper som kan föras in i domstolen med teknisk kompetens kommer att få allt större betydelse. Det kan minska risken att viktiga beslut om framtiden fattas av personer som är inkapslade i en allt för begränsad kommunikationsvärld.
– Om BT Kemi skulle upprepas idag är jag inte säker på att Carl Johan Ahl skulle ha samma möjligheter att driva sin process.
– Då var rättshjälpen fortfarande ganska generös och Ahl hade dessutom stöd av frivilliga krafter tack vare Miljöcentrum. I dag har rättshjälpsförsäkringarna blivit så urgröpta att det är alldeles för stora ekonomiska risker för att gemene man att hävda sin rätt.
– Det är svårt för andra än banker, försäkringsbolag, storföretag, fackförbund och offentliga organ att finansiera en rättegång.
– Det engagemang som fanns på 70-talet har tagit sig andra vägar – in i politik, näringsliv och organisationer. Det har naturligtvis sina fördelar, men medaljens baksida är att vi förlorar mycket av den transparens och den unika mekanism för omsorgsfull problemlösning som rättegångsförfarandet möjliggör.
Vad skulle kunna ändra på det?
– Ändrade regler för rättshjälp och rättegångskostnader. Och – inte minst – genomgripande reformering av de vanligaste försäkringarnas rättsskydd.
– Det här minskar det kunskapsutbyte som kan ske i en offentlig inrättning som domstolar. Det är samma sak med tillståndsprövningar. Sökanden iordningställer beslutsunderlaget. Domstolen, länsstyrelsen eller annan tillståndsmyndighet granskar om underlaget är tillräckligt. När de upplever att så är fallet bereds sakägare, kommuner och andra tillfälle att yttra sig.
– Men processen är utformad så att det ovilkorligen är sökanden som tillrättalägger beslutsunderlaget. Sökande regisserar processen och har därmed ett väldigt starkt inflytande över utfallet.
– Att konflikten med den här täkten Bunge på Gotland blev så lång och utdraget och svårsliten , det tror jag beror på det här. Om hydrologer redan från början haft möjlighet att göra en förhandsbedömning så hade varnande fingrar kunnat höjas långt tidigare.
– Obalansen om vem som sitter på informationen och vem som lägger informationen till rätta, det är ett kärnproblem i hela miljörätten.
Skaffa Legally yours stora specialnummer om fastighets- och miljörätt.
Peter Johansson, Legally Yours
Foto: Jonte Wentzel
