”Å ena sidan skulle det kunna vara så att Spanien var värda att vinna VM, de spelade fin fotboll och hade aldrig vunnit förut eller ens tagit sig till final. Å andra sidan var de inte särskilt övertygande i gruppspelet eller gjorde speciellt många mål…”
Det var när vi satt på redaktionen och hade ett eftersnack om VM som mina kollegor kom fram till ovanstående slutsats.
Efter att ha jobbat på Dagens Juridik i snart ett år har jag börjat förstå att resonemanget är typiskt för jurister, å ena sidan och å andra sidan. Allting tycks vara relativt i juristernas värld.
Inte en enda gång under det här året har någon av mina kollegor formulerat en fördömande mening om någon eller något. Inte ens på en lunchrast eller när vi har tagit en öl efter jobbet har jag lyckats snappa upp ett ensidigt uttalande, en antydan till osaklighet eller något så litet som ett klumpigt ord.
Inte ens när vi har pratat om vardagssaker som huruvida vädret har varit för varmt eller inte, om DN är bättre än Svenskan eller om det verkligen var rätt land som vann VM har jag hört någon ens försöka påstå sig ha rätt.
Vad jag istället har fått höra otaligt många gånger är att det skulle kunna vara på ett visst sätt, men att det precis lika gärna kan vara ett annat sätt, å ena sidan och å andra sidan…
Det här har gjort att jag känner mig helt förvirrad, min självbild har vänts upp och ner.
Jag har nämligen alltid sett mig själv som en ganska förutsättningslös, nyanserad och rättvis person. Jag kan oftast sätta mig in i hur andra människor tänker och har förståelse för att det inte alltid överensstämmer med mina egna uppfattningar. Som den fördomsfria människan (jag trott att) jag är förstår jag det och accepterar det.
Men eftersom jag är en människa ligger det trots allt i min natur att ibland tycka att andra har fel, att bli arg och ibland fördömande. Det är en mänsklig faktor (har jag trott).
Därför har jag inte klandrat mig själv (alla) de gånger jag har slängt ur mig kommentarer som inte är helt genomtänkta, när jag har dragit en förhastat slutsats, när jag har förkastat någon annans åsikt eller helt enkelt har varit lite obetänksam. Jag har skyllt på den mänskliga faktorn.
Så började jag jobba på Dagens Juridik, en tidning för och av experter på att tolka och analysera, ifrågasätta och korrelera, och uttrycka sig precist, sakligt och objektivt. Plötsligt känner jag mig varken särskilt förutsättningslös, nyanserad eller rättvis längre.
Sakta men säkert har jag istället börjat fundera på om det går att skylla på den där mänskliga faktorn. För inte en enda gång under det här året har någon av mina kollegor behövt skylla på den.
Vad beror det på? Hur orkar jurister vara så vidsynta, sakliga och objektiva hela dagarna?
Jag frågade mina kollegor och fick förklarat för mig att juristutbildningen från början till slut är uppbyggd utifrån ett domarperspektiv, att ni från dag ett har fått lära er att tänka opartiskt och sakligt.
Det förklarar en del, men inte allt.
Fyra och ett halvt års studier för att uppnå de objektivitetskrav som ställs på domare måste sätta sina spår, även utanför er yrkesroll. Det är fullt begripligt.
Samtidigt måste det finnas några mänskliga, fördomsfulla och inskränkta sidor kvar hos er. Frågan är bara var, ännu har jag inte sett skymten av dem.
När uttrycker ni er ilska, när slänger ni ur er dumma kommentarer, när sjunker ni lite för lågt och när säger ni helt simpelt att någon är dum i huvudet? Någon gång måste väl också ni behöva skylla på den mänskliga faktorn?
Om ni i fyra och ett halvt år har präglats av att tänka utifrån en domares perspektiv – när är ni, om så bara lite, dömande?
När får jag höra: Vuvuzelorna var det absolut bästa under hela VM, Brasilien sög, och Spanien ja, de snubblade ju till sig guldet. Ren jävla flax.
Malin Letser
malin.letser@dagensjuridik.se
