Polisen hade beställt en transport till häkte av Kriminalvården samma dag som personen häktades. Sedan dröjde det tre dagar innan Kriminalvården återkom till polisen med besked om att transporten kunde genomföras först två dagar senare – trots rättegångsbalkens krav på att transport till häkte ska genomföras utan dröjsmål.
I sitt beslut slår chefs-JO Elisabet Fura fast att transporter av häktade personer till häkte ska ske så fort som möjligt och som regel samma dag som en person har häktats.
”Bättre med häkte än arrest”
Det finns flera anledningar till varför en transport inte bör dröja. JO skriver:
”Ett av skälen till att en häktad ska föras till ett häkte så snart som möjligt är att en häkteslokal som regel är bättre utrustad och har en högre standard än polisens arrestlokaler. Exempelvis är möjligheterna till förströelse och daglig motion bättre i ett häkte än i en arrest. Att häktade placeras i häkte är därmed enligt min uppfattning en förutsättning för att den intagnes rättigheter enligt häkteslagen ska kunna tillgodoses på bästa sätt.”
JO fortsätter:
”Vidare är det är inte ovanligt att ett beslut om häktning innebär en psykisk påfrestning för den häktade. I ett häkte är personaltätheten som regel högre än i en arrestlokal och där finns även tillgång till sjukvårdspersonal. Ett häkte är därmed bättre rustat att ta hand om intagna som till följd av omständigheterna mår psykiskt dåligt.”
Otydlig lagstiftning
Chefs-JO konstaterar nu att ansvarsfördelningen för transporter är otydlig i lagstiftningen. Det finns ingen laglig skyldighet för Kriminalvården att hjälpa polisen med transporter från arrest till häkte.
Samtidigt konstateras att Kriminalvården under lång tid har tagit ett stort ansvar för att genomföra andra myndigheters transporter – någonting som dessa myndigheter kommit att anpassat sin verksamhet efter.
JO Elisabet Fura skriver:
”Avsaknaden av en formell struktur som tydligt anger vilken myndighet som ansvarar för transporter, gör att enskilda riskerar att hamna i kläm. Så länge inte lagstiftaren tydliggör lagstiftningen på denna punkt ligger det ett stort ansvar på Kriminalvården att kompensera för denna brist. Det innebär att transporttjänsten omedelbart måste återkomma till den beställande myndigheten om transporttjänsten gör bedömningen att transporten inte kan genomföras inom föreskriven tid.”
Kritik mot polisen, kriminalvården och lagen
Kriminalvårdens transporttjänst får nu kritik för att ha dröjt med att informera polisen om att det skulle dröja innan transporten kunde genomföras.
Också polismyndigheten får kritik för att ha dröjt med att vidta åtgärder för att kunna genomföra transporten när det stod klart att transporttjänsten hade förhinder.
Chefs-JO skriver också att det finns ett behov av att tydliggöra lagstiftningen kring vilken myndighet som har ansvaret för transporter av personer som frihetsberövats.
Foto: KU
