En undersökningsdomare i Kosovo beslutade hösten 2001 att en man skulle begäras häktad misstänkt för mord.
Mannen greps och anhölls i Göteborg hösten 2007 och United Nations Interim Administration Mission in Kosovo, UNMIK, begärde strax därpå att han skulle utlämnas till Kosovo.
Mannen häktades och Högsta domstolen avslog två gånger hans överklagande.
Våren 2008 konstaterade dock HD att det förelåg hinder mot utlämning eftersom utredningen som presenterats inte var tillräcklig för att han på sannolika skäl kunde anses ha begått det påstådda brottet. Han försattes därför på fri fot och regeringen avslog UNMIK:s framställning om utlämning.
Han framställde senare krav hos Justitiekanslern på grund av frihetsberövandet men fick avslag. Han stämde då staten i tingsrätten och yrkade ersättning med drygt 350 000 kronor – främst avseende lidande och ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Stockholms tingsrätt kom dock fram till att besluten om frihetsberövande inte kunde anses vila på felaktiga grunder och att de därför inte var oriktiga på det sätt som frihetsberövandelagen säger. Tingsrätten tog fasta på förarbetesuttalanden som föreskrev att ersättning endast kunde komma i fråga då nya omständigheter hade uppdagas i efterhand – till exempel när det visar sig att ett vittne ljugit eller att ett dokument varit förfalskat.
Tingsrätten slog fast att omständigheterna hade varit desamma under hela processen och det faktum att HD till slut hade gjort en annan bedömning än underinstanserna medförde inte att besluten om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder. Han förlorade därför rättegången.
Svea hovrätt beslutade att inte meddela prövningstillstånd men HD hade en annan uppfattning.
HD konstaterade att det saknas klargörande rättspraxis på området. Det ansågs därför vara av stor vikt för rättstillämpningen att frågan prövades av högre rätt. HD beviljade därför prövningstillstånd i hovrätten.
Efter att ha prövat fallet ändrar nu hovrätten tingsrättens dom. Man framhåller att häktningsbesluten har fattats med stöd av inhemsk lag och därför inte kan sägas vara latstridiga på det sätt som anges i Europakonventionen. Besluten har dock i efterhand visat sig vila på felaktig grund och därmed varit felaktiga.
Hovrätten konstaterar att Europadomstolen har slagit fast att nekad ersättning vid ett frihetsberövande utgjort en kränkning av oskuldspresumtionen i fall där domstolen uttalat sig i skuldfrågan eller anfört att den som begärt ersättning inte har styrkt sin oskuld. Någon sådan omständighet är dock inte aktuell i målet men hovrätten anser ändå att den förvägrade ersättningen kan ses som en överträdelse av den så kallade oskuldspresumtionen i fall då någon har frihetsberövats efter begäran om utlämning för brott och sedan försättas på fri fot.
Att den frihetsberövade måste bevisa att en omständighet av avgörande betydelse för frihetsberövandet har varit felaktig är visserligen inte detsamma som att styrka sin oskuld – men ordningen får ändå, enligt hovrätten, ses som svårförenlig med oskuldspresumtionen. Rätten till ersättning vid frihetsberövande blir också särskilt viktig när det inte finns någon friande dom eller motsvarande som avskriver misstankarna om brott.
Enligt hovrätten är omständigheterna sammantaget sådana att staten ska ersätta mannen för den tid han har varit frihetsberövad.
Foto: Scanpix
