Den parlamentariskt sammansatta grundlagsutredningen, som tillsattes i juli 2004, är nu klar. Ris eller ros? Flipp eller flopp? Självklart både ris och ros men faktiskt snarare flipp än flopp.
Detta är den senaste i en lång rad liknande utredningar och som vanligt har mycket av diskussionerna varit inriktade på valsystem och regeringsbildning. Och helt säkert har det precis som vanligt handlat mycket om partitaktik. Man tar ställning efter beräkningar om vem som tjänar eller förlorar på skilda valdagar, ökat inslag av personval osv.
Tidigare kompromisser om grundlagarnas utformning har resulterat i att regeringsformens fri- och rättighetsskydd i dagsläget är död materia. Människor känner inte till sina rättigheter och undersökningar visar att regeringsformens bestämmelser knappt tillämpas i svenska domstolar.
Men vi som befarat att den nya utredningen skulle fortsätta i samma spår och att förslagen inte i tillräcklig utsträckning skulle syfta till några större förändringar för att reformera skyddet för enskilda människors fri- och rättigheter får nu, i alla fall delvis, fel.
För det första täpps ett par viktiga luckor i regeringsformens rättighetskatalog till så att den närmar sig Europakonventionens motsvarighet. Utredningen föreslår att fri och rättighetskapitlet byggs ut med att ”en rättegång ska vara rättvis och ske inom skälig tid” och att grundlagsskyddet för den personliga integriteten stärks med att ”var och en är skyddad mot intrång, om det sker i hemlighet eller utan samtycke och i betydande mån innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.” Det är bra och viktiga steg och det handlar om rättigheter som berör många. Fortfarande saknas emellertid ett skydd mot att tvingas med i privata organisationer eller föreningar som inte klassas som politiska eller religiösa. Dessutom får vi vänta ytterligare på ett diskrimineringsskydd som omfattar alla människor, oavsett bakgrund.
För det andra stärks möjligheterna för enskilda att få sina fri- och rättigheter rättsligt prövade. Man tar bort det krystade kravet på att en grundlagskränkning ska vara ”uppenbar” för att underkännas, ett system som även har kritiserats av Europadomstolen. Detta är ett viktigt genombrott. När Högsta domstolen avgjorde målet om pingstpastorn Åke Greens nedsättande uttalanden om bland annat homosexualitet för ett par år sedan avfärdades regeringsformen på två rader för att det inte var ”uppenbart” att en fällande dom skulle strida mot regeringsformen. Istället gjordes den juridiska analysen och bedömningen utifrån Europadomstolens praxis. Men nu ges alltså domstolarna en möjlighet att bygga upp en egen praxis kring regeringsformen. Dessutom föreslås ett förstärkt lagråd med större mandat. Detta innebär utsträckt obligatorium för lagrådsgranskning och att lagrådet får större kapacitet med stärkt juridisk kompetens och egna föredragande.
Det blir ingen författningsdomstol. Det var det väl egentligen ingen som riktigt trodde men det är knappast heller något att sörja – nu får vi en ordning där varje tingsrätt och länsrätt får ett tydligt uppdrag; rättighetsskyddet ska byggas underifrån och upp, inte tvärtom! Utredningen anför följande: ”Ett område där möjligheten till lagprövning framstår som särskilt angelägen rör vissa centrala delar av fri – och rättighetsregleringen i 2 kap regeringsformen. Här är det av särskild betydelse att grundlagens regler fullt ut får genomslag i rättstillämpningen.” Det är en mycket viktig markering till landets samtliga domstolar. Regeringsformen ges alltså ny kraft och kommer närma sig Europakonventionens funktion. Den bygger på att människor ska ta sina fall till domstol och peka på sina rättigheter enligt konventionen. Och har staten gjort fel får den betala skadestånd. På så vis får rättighetsskyddet ett konkret genomslag i människors vardag. Utredningens budskap till de svenska domstolarna, att grundlagens regler fullt ut ska få genomslag i rättstillämpningen, kan jämföras med Europadomstolens huvudbudskap till Europakonventionens medlemsstater den senaste tioårsperioden: problemen måste rättas till av de nationella domstolarna. Enligt den s.k. subsidiaritetsprincipen ska kränkningar av fri- och rättigheter erkännas och de enskilda som drabbats ska ha adekvat gottgörelse. Det finns inga skäl till att inte samma principer ska gälla vid kränkningar av rättigheterna i regeringsformen.
Andra viktiga förslag är bland annat att domstolarna äntligen ser ut att få ett eget kapitel i vår grundlag. Det är bra att det tydliggörs att tingsrätten inte är samma sak som försäkringskassan. Domstolar ska som bekant inte bara vara självständiga – de ska också synas vara självständiga. Dessutom reformeras systemet för domarutnämningar så att avståndet ökar mellan den verkställande makten och den dömande makten.
Förslagen bygger på både substans och symbolik men sammantaget måste man säga att grundlagsutredningen tagit viktiga steg som syftar till ett ökat skydd för individuella fri och rättigheter och att signalerna till domstolarna att ta sin uppgift härvidlag på allvar är tydliga. Bra!
Dåligt är att det däremot inte föreslås några lättnader vad gäller de ekonomiska hindren för enskilda att värna sina rättigheter i domstol. På grund av risken att behöva stå för inte bara egna utan även statens rättegångskostnader avskräcks vanliga människor från att driva sina fall i domstol. Men rättighetsskyddet borde aldrig behöva vara en plånboksfråga. På flera rättsområden gäller redan idag att vardera parten får betala sina egna rättegångskostnader om den enskilde haft ”skälig anledning” att få tvisten prövad. Samma sak borde förstås gälla vid processer om alla grundläggande fri- och rättigheter, särskilt som motparten är staten. Även fortsättningsvis kommer det alltså bli så att angelägna fall där medborgerliga fri- och rättigheter prövas inte kommer upp till avgörande; staten slipper stå till svars för kränkningar och grundlagen riskerar att förlora i legitimitet och effektvitet.
Det är därför viktigt att komma ihåg att grundlagsreformer är viktiga, men inte tillräckliga. Det är fortfarande upp till advokater, människorättsgrupper, medier och andra att granska missförhållanden, informera enskilda om deras rättigheter samt mobilisera de resurser som krävs för att få fram konkreta fall till debatt och prövning i domstol. Så kan vi få en levande grundlag.
