En nu 21-årig man åtalades för våldtäkt mot barn för att han under mars till juli 2010 haft en sexuell relation med en nu 14-årig pojke. 21-åringen erkände gärningarna men menade att de skulle rubriceras som sexuellt utnyttjande då det sexuella umgänget varit ömsesidigt och frivilligt. Han menade att de var förälskade och hade ett riktigt förhållande.
Åklagaren anförde att 21-åringen utnyttjat pojkens situation och manipulerat honom genom att ge dyra presenter, alkohol och pengar. 21-åringen hade vidare lurat pojken att han var dödsjuk.
14-åringen menade inledningsvis att han sett 21-åringen som en storebror, men att han hade kommit att tycka om honom ”på ett kärlekssätt”. Han menade vidare att han inte mådde dåligt av att de hade sex samt att han vetat att han var homosexuell sedan tidigare. Efter att åtal väckts ändrade han sig och berättade att 21-åringen utsatt honom för en stor press att stanna kvar i relationen samt att han inte var homosexuell egentligen.
Tingsrätten konstaterade att det sexuella förhållandet inleddes då den tilltalade var 20 år och då pojken var 13 år och nio månader. Rätten fann dock att pojken måste anses ha frivilligt inlett och fortsatt det sexuella förhållandet samt att det var fråga om ömsesidighet. Tingsrätten dömde därför 21-åringen för 14 fall av sexuellt utnyttjande mot barn till fängelse i tio månader samt till att betala pojken 50 000 kronor i skadestånd.
Hovrätten konstaterar att det är styrkt att mannen gjort sig skyldig till ett fall av sexuellt övergrepp mot barn samt tretton gärningar som i vart fall uppfyller rekvisiten för våldtäkt mot barn. Frågan är därför huvudsakligen hur dessa gärningar ska rubriceras.
En grundläggande förutsättning för att bestämma gärningar som sexuellt utnyttjande är ”att det finns skäl att ge frivilligheten relevans. Som anges i lagens förarbeten måste barnet, med hänsyn till sin utveckling och omständigheterna i övrigt, ha haft förutsättningar att bedöma och ta ställning till situationen” Den vilja ett litet barn gett uttryck för kan givetvis aldrig få någon betydelse, konstaterar hovrätten. Vidare kan det finnas skäl att bortse från frivilligheten som ett barn i tonåren visat.
Hovrätten beaktar att 14-åringen ger ett mycket omoget intryck och finner att det starkt kan ifrågasättas om han uppnått en sådan mognadsgrad att han haft förutsättningar att självständigt ta ställning till frågan om han skulle inleda en sexuell relation. Hovrätten finner vidare att det är uppenbart att 21-åringens agerande, i fråga om gåvor och osanna uppgifter, har kommit att knyta pojken till honom på ett känslomässigt sätt samt placerat pojken i ett slags beroendeställning.
Hovrätten finner nu att det sexuella umgänget inte kan sägas ha byggt på sådan frivillighet och ömsesidighet att gärningarna ska bedömas som mindre allvarliga. Därmed ändrar hovrätten tingsrättens dom när det gäller ansvar på så sätt att hovrätten dömer 21-åringen för våldtäkt mot barn istället för sexuellt utnyttjande av barn och bestämmer fängelsestraffets längd till två år sex månader. Skadeståndet höjs till 110 000 kronor.
