En privatperson hade hos Miljö- och hälsoskyddsnämnden påtalat risken för att personer som passerar förbi en golfbana kunde skadas av flygande golfbollar. Han hade begärt att nämnden skulle utreda vilka åtgärder som kunde vidtas med stöd av miljöbalken. Miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutade att säkerhetsrisker från golfbaneverksamheten inte faller inom miljöbalkens reglering och att frågan därför inte faller inom nämndens tillsynsansvar
Beslutet överklagades till länsstyrelsen. Länsstyrelsen fann att frågan föll inom Miljö- och hälsoskyddsnämndens tillsynsansvar och upphävde därför nämndens beslut och återförvisade ärendet till nämnden. Miljö- och hälsoskyddsnämnden överklagade länsstyrelsens beslut till miljödomstolen.
Miljödomstolen konstaterade att begreppet miljöfarligverksamhet i miljöbalken inte uttryckligen hänvisar till olägenhet för människors hälsa, utan istället till begreppet olägenhet för omgivningen. En olägenhet för omgivningen på grund av markanvändningen skulle kunna uppstå dels genom konkret fara på grund av flygande golfbollar och dels genom den psykiska inverkan som rädslan för golfbollarna kan medföra. Miljödomstolen fann därför att golfbaneverksamheten var att betrakta som miljöfarlig verksamhet. Domstolen anförde vidare att golfbaneverksamheten uppfyller de krav på varaktighet som ställas för att den ska kunna omfattas av definitionen av miljöfarlig verksamhet. Golfverksamheten ansågs därför falla inom det kommunala tillsynsansvaret.
Även Miljööverdomstolen anser att golfspel i anslutning till en gång- och cykelvägen är en sådan användning av mark som enligt 9 kap. 1 § punkten 3 miljöbalken utgör miljöfarlig verksamhet. Verksamheten faller som miljödomstolen funnit inom ramen för kommunens tillsynsansvar. Överklagandet avslås.
Källa: Blendow Lexnova
