”Godtycke när tvångsåtgärder mot sjuka rättfärdigas med stöd av nöd och nödvärn”
DEBATT – av Rosa Nicole Abas, regionansvarig för Lawline AB och juriststuderande vid Örebro universitet
I takt med att den svenska befolkningen blir allt äldre har andelen äldre med nedsatt kognitiv förmåga också ökat. Demenssjukdomarna, som kännetecknas av en fortlöpande och sviktande kognition som på ett påtagligt sätt påverkar den sjukdomsdrabbades livsföring, är en starkt bidragande faktor till dagens institutionalisering av äldre.
En naturlig följd av sjukdomarnas intellektuella och personlighetsmässiga yttringar är att den demenssjuke bedöms sakna förmåga att se till sitt eget bästa. Denne är att betrakta som beslutsoförmögen och anses inte vara i stånd att råda över vare sig sin självbestämmanderätt eller sitt samtycke.
Demensvården är en oreglerad verksamhetsgren inom den svenska hälso- och sjukvården. Till följd av en avsaknad av en reglering företas större delen av ingripanden utan stöd i lag och är således att betrakta som de facto tvång i lagens mening. Svårlösta situationer har lämnats oreglerade och därigenom riskerat att demenssjuka utsätts för mer tvång än nödvändigt.
Personal inom demensvården har därför kommit att ställas inför svåra etiska övervägningar i situationer av dessa. Idag rättfärdigas vidtagandet av tvångsåtgärder med stöd av de i brottsbalken föreskrivna ansvarsfriande grunderna nöd och nödvärn. Rättsgrunder som närmast är att betrakta som undantagsbestämmelser ämnade att tillämpas i särskilt påkallade situationer och är således inte avsedda att utgöra en rättfärdigande grund för rutinmässiga ingripanden.
Problematiken kommer till uttryck genom att nöd- och nödvärnsinstitutet tillerkänner rättstillämparen ett omfattande utrymme för skönsmässiga bedömningar. Det står idag vårdpersonalen fritt att på grundval av subjektiva bedömningar, utan några handfasta och vägledande strukturer att utgå ifrån, fatta beslut om att vidta tvångsåtgärder gentemot den enskilde. Detta leder närmast till slutsatsen att varje enskilt beslut inbegriper en viss grad av godtycklighet.
Behovet av en reglering har påtalats i åtskilliga sammanhang och varit underkastat lagstiftarens observans. Senast kan nämnas SOU 2006:110 om regler för skydd och rättssäkerhet för personer med demenssjukdom. Utredningen utmynnade i två lagförslag. Det skulle dock visa sig vara förenat med praktiska svårigheter att implementera dessa i svensk rättsordning varför inga faktiska åtgärder för att komma tillrätta med problematiken har vidtagits sedan nämnda utredning.
Ett välorganiserat rättstillämpnings- och tolkningssystem är påkallat. En uppsättning materiella regler som uppställer en ram för hur tvångsvården av demenssjuka får ta form.
Dimman som omger demensvården kan innebära att rättssäkerheten för den demenssjuke kan komma att äventyras.
Det åligger det allmänna att säkerställa att det råder en övergripande förutsebarhet och rättssäkerhet inom hälso- och sjukvården, i synnerhet inom tvångsvården, och att denna omgärdas av en heltäckande lagstiftning. Ett rättssamhälle som inte förmår att säkerställa att alla åtnjuter en rättssäkerhet på lika villkor riskerar att äventyra medborgarnas förtroende till statens möjligheter att svara för medborgarnas trygghet och säkerhet. Det är därför en såväl allmän som rättslig angelägenhet att upprätthålla ett förtroende för denna allmännyttiga verksamhet.
Rosa Nicole Abas har i sin uppsats – ”Nöd- och nödvärnsinstitutet samt samtycke som ansvarsbefriande grund vid tvångsvård av demenssjuka – en provisorisk lösning på ett bestående problem” – granskat de tvångsåtgärder som företas inom demensvården med stöd av nöd- och nödvärnsbestämmelserna och sökt utreda huruvida rättssäkerhetskravet beträffande förutsebarhet faktiskt tillgodoses trots en avsaknad av en reglering. Handledare har varit professor Kerstin Nordlöf
FOTO: NINA VARUMO / SVD / TT
