För oss som hoppats på ett gemensamt EU-patent ser det ljusare ut än på länge. Under våren har både EU-kommissionen och EU:s råd för konkurrenskraft tagit frågan framåt. Sveriges handelsminister Ewa Björling har lovat att driva frågan under det svenska EU-ordförandeskapet. De historiska erfarenheterna visar dock att man inte ska underskatta de problem som återstår att lösa.
Införandet av ett EU-patent har visat sig vara en osedvanligt segdragen affär. Idag är det enklaste sättet att få patent inom EU en europeisk patentansökan, vilket i korthet medför att granskning och beviljande sker centralt vid Europeiska Patentverket (EPO). Därefter skall det centralt beviljade patentet valideras i alla enskilda länder där det skall gälla. Slutresultatet blir alltså ett antal nationella patent som måste vidmakthållas och försvaras i varje enskilt EU-land för sig. Man brukar kalla europeiska patent för ”bundle patent”.
Enligt EU-kommissionens beräkningar kostar det mer än 10 gånger så mycket att erhålla patent i 13 EU-länder som i USA eller Japan, något som knappast kan ses som försvarbart på grund av skillnader i folkmängd eller total ekonomi. Denna högst betydande merkostnad beror till stor del på kostnader för översättning av patentet och den betydande formaliahantering i övrigt som valideringen av ett europeiskt patent utlöser.
EU-kommissionens beräkning är visserligen gjord innan den så kallade Londonöverenskommelsen trädde i kraft vid halvårsskiftet 2008. Överenskommelsen innebär en betydande kostnadsreducering då den lättade på kravet på översättningen av patentskriften, men fortfarande kan man utgå ifrån att en kostnadsjämförelse med USA och Japan utfaller till Europas nackdel.
Ur detta perspektiv framstår ett EU-patent som angeläget, för att inte säga oundvikligt i det långa loppet. EU-varumärken och EU-mönsterskydd har vid det här laget funnit ganska länge.
Att problemet inte har lösts beror framförallt på svårigheten att nå enighet i två frågor – språkfrågan, det vill säga vilka språkversioner av patentet som måste finnas, och hur man skall kunna centralisera patentintrångstvister. Det har varit svårt att nå enighet runt vilka språk ett patent måste översättas till. Översättningskrav är dyra, samtidigt som många länder har svårt att acceptera att just deras språk inte ska vara obligatoriskt.
Patentintrångstvister är idag nationella angelägenheter och ett EU-patent framstår inte som fullt ut meningsfullt om inte patentintrångstvister för ett EU-patents hela territoriella utsträckning kan avgöras genom ett enda domstolsförfarande. I så fall är det knappast ett stort steg framåt jämfört med dagens system för europeiska patent där ansöknings-, registrerings- och invändningsförfarandet är centralt medan framtida intrångsfrågor sedan måste prövas av nationella domstolar i alla länder där intrång förekommer och då dessutom utan något enhetligt regelverk i botten.
För alla oss som i vår dagliga verksamhet arbetar med europeiska tviste- och avtalsfrågor om patenträttigheter är det uppenbart att det här är ett betydande problem. Patentinnehavare måste inte sällan låta ett misstänkt intrång passera därför att det krävs alltför stora resurser för att stoppa det i alla europeiska länder där det sker. Det finns alltså starka incitament för att skapa en central europeisk domstolsorganisation för patent, och sedan många år pågår även ett arbete med att försöka få tillstånd en centralt europeisk patentdomstol för europeiska patent. Hittills har resultaten varit nedslående. I dessa förhandlingar ingår för övrigt EU-kommissionen som en av de förhandlande parterna, vilket gör frågorna om en central patentdomstol för europeiska patent och framtida EU-patent intimt sammankopplade.
Den som liksom jag är missnöjd med nuläget kan nu se vissa positiva tecken i skyn. Kommissionen har under våren begärt att få ett förhandlingsmandat rörande ett avtal om en central europeiskt patentdomstol som skulle pröva intrångs- och ogiltighetstvister för Europapatent och för framtida EU-patent. EU:s råd för konkurrenskraft har nyligen skickat ett lagförslag till EG-domstolen för bedömning.
I ärlighetens namn måste dock sägas att språkfrågorna, som alltså länge varit en stötesten, fortfarande inte är lösta. Men inför Sveriges stundande ordförandeskap har handelsminister Ewa Björling förklarat att Sverige skall driva frågan om ett EU-patent hårt. Situationen lämnar naturligtvis fältet fritt för spekulationer. Jag tror att vi kommer att se en tågordning som innebär att det först kommer inrättas en central patentdomstolsorganisation för europeiska patent, men att organisationen är utformad så att den kan fånga in även EU-patent. Och med detta förberedelsearbete avklarat kan språkfrågan få sin lösning och EU sitt eget patentsystem.
Tidsplan? Ewa Björling tror att det tar ett till två år. Jag för min del tror nog att det kommer dröja längre.
